En apparat som skickar ut ljud som bara barn och unga kan höra, som dessutom skapar obehag - känns det ok?

I dagarna såg jag att en organisation som jobbar med trygghetsfrågor har tagit fram en verktygslåda för att hjälpa fastighetsägare runt om i Sverige att bidra till trygghet hos sina boende och i lokalerna. Kanon! 

Men. En av åtgärderna som dom föreslår är att införa ljudskrämmor (moqsuito repellents). Fast dom kallar det för högfrekvenslarm. Det dom verkar missa är att det finns andra som kallar det för tortyr. Och att många (internationella) organisationer försökt få till ett förbud, då det kränker barns rättigheter. 

I den här artikeln försöker jag berätta vad det hela handlar om och varför det är en riktigt dålig idé utifrån ett barnrättsperspektiv.

Vad är högfrekvenslarm, mosquito repellents och ljudskrämmor?

Dom kallas olika saker. Men i grunden handlar det om apparater som sänder ut ljud för att få bort människor från specifika platser, och det är barn och unga dom vill få bort. Eftersom barn och unga är dom enda som kan uppfatta dessa högfrekventa ljud. 

Det är högfrekventa ljud som sänds ut från apparaten, som ligger runt 16-20 kHz. Eftersom vår hörsel förändras med åren så är det bara yngre människor som kan höra och uppfatta dessa ljud. Det vanliga hörselfrekvensomfånget för en person upp till 20 år sträcker sig ungefär från 20hZ till 20kHz. Så, barn och unga kan uppfatta både låga toner som när det bullrar djupt och väldigt höga toner, som en högfrekvent vissling. Hur vår hörsel funkar är givetvis individuelt och kan bero både på genetiska grejer och livsstilsfaktorer, exempelvis om vi exponerats för höga ljud osv. Men generellt är det så att vid 25 års ålder så har vi svårt att höra ljud över 16kHz. 

Ljudskrämmor har tidigare använts för att få bort ohyra eller djur. Men används idag för att begränsa barns och ungas plats i det offentliga rummet. Ljudskrämmorna sätts upp på offentliga platser, vid skolgårdar, butikslokaler och bostäder. Och ses som en åtgärd för att skapa trygghet. Genom att få bort barn och unga, utifrån argument om att platserna inte är avsedda för unga, att det skapar otrygghet eller förekommer skadegörelse.

Dom flesta ljudskrämmorna (vad jag vet) används mest på kvällar och helger och är liksom inte igång hela dagarna. Det skulle ju exempelvis va helt galet att ha igång en ljudskrämmorna på förskolegården hela dagarna. Men det kan ju såklart skifta beroende på var dom finns. 

Ljudstörare, en ny ljudskrämma?

Eftersom ljudskrämmorna kränker barns rättigheter och får mycket kritik när det upptäcks att dom finns (det finns liksom aldrig nån info om att dessa finns i ett område) har fler börjat använda det dom kallar för ”intelligenta ljudstörare”. Dessa ljudskrämmor aktiveras när personer befinner sig i lokalerna och ”gör det outhärdligt att stanna kvar under längre tid”. 

Här vill dom som använder dessa låtsas som att det är helt olika grejer. Såhär svarar säkerhetsstrategen på det kommunala bostadsbolaget som varit först att köra med dom här ljudskrämmorna i en intervju med Hem och Hyra:

Ljudstörarna är inte samma som de så kallade knarkskrämmorna som sattes upp för några år sedan, och som blev väldigt kritiserade.

– Nej, det är det verkligen inte. Det här är sofistikerade ljudstörare som lyssnar efter de frekvenser som vi människor skapar då vi pratar, går över ett golv och liknande. Den är också appstyrd så att till exempel om man har personal som är orolig för att gå ner i en källare eller liknande så kan de använda en app och trycka igång ljudstöraren i x antal minuter innan de går ner i källaren, säger säkerhetsstrategen

I min värld verkar den enda skillnaden va att dom här inte är på hela tiden utan när personer befinner sig i närheten. Det står inget om ljud på andra frekvenser eller så. Utifrån artikeln verkar det fortsatt endast vara barn och unga som uppfattar ljuden. (Jag kan givetvis ha fel, men artikeln och andra internetställen säger inte annat). Även om det numera också finns apparater på marknaden som sägs kunna reglera frekvenserna så det kan uppfattas för alla åldersgrupper. Har dock inte hittat nån artikel där det används på personer över 25 år. 

Vad händer med barn och unga som vistas i närheten av ljudskrämmor?

Det är som sagt bara personer under ungefär 25 år som kan uppfatta ljuden och därför är det bara barn och unga som påverkas. Vuxna påverkas inte. Bara barn och unga. Det vill säga barnet som är 0 år, 4 år, 13 år, 19 år och 23 år påverkas. 

Exakt hur barn och unga påverkas av ljuden är såklart väldigt olika. För en del är det ett lite irriterande ljud och för andra är det starkt påträngande och extremt obehagligt. 

En person under 25 år som vistas i närheten av en ljudskrämma får ofta:

Om eller hur ljudskrämmor påverkar dom allra minsta barnen är svårt att veta.

I en kortskrift från ett barnrättsnätverk på Irland berättar barn om att inte kunna sova på grund av ljudskrämman från en intilliggande byggnad. Ett annat barn beskriver hur den triggar hens tinnitus och orsakar stor smärta. Andra barn berättar att ljudet skär i en, att det känns som att det går rakt igenom kroppen eller att en inte vågat berätta för sina föräldrar om ljudet med rädsla att vuxna inte tror på en, eftersom det är ett ljud som vuxna inte hör.

Barn med vissa typer av funktionsnedsättningar eller normbrytande funktionsförmåga kan påverkas än värre. Exempelvis har personer med autism ofta en auditiv överkänslighet vilket skapar mer intensiva reaktioner på ljud. När dom här ljudskrämmorna användes lite överallt i England uttryckte The National Autistic Society att dom va ”extremt oroade över effekterna det kan få för personer med autism” och att dom hade fått samtal från personer som påverkats av och va oroliga för ljudskrämmorna.

Skulle vi acceptera att ha den här typen av kollektiva bestraffningsåtgärder på vuxna om dom påverkades på samma sätt? 


Varför används ljudskrämmor och ljudstörare?

Beroende på vem du frågar så kommer du såklart få olika svar. Men när en läser artiklar, intervjuer med mera så brukar svaret vara att dom vill komma åt problem med otrygghet, skadegörelse eller att ”ungdomar uppehåller sig".

Organisationen som har ljudskrämmor som åtgärder i sitt trygghetsprogram säger att dom används för att ”motverka häng i gemensam utrymmen”. Vidare skriver dom att det är en sekundär brottspreventiv åtgärd som riktar sig mot en särskild riskgrupp, individ eller plats som bedöms ha en hög sannolikhet för kriminell och otrygghetsskapande aktivitet. 

I en intervju med ett kommunalt bostadsbolag berättas att dom vill få ungdomar att sluta hänga kvällar och nätter i trapphuset till ett p-hus. Dom hade tidigare försökt få bort ungdomarna genom ”Sänkt värme och bortskruvade elkontakter så mobilerna inte gick att ladda”. Därför anser dom att ljudskrämmorna är bra, för det får bort barnen och ungdomarna. 

Nästan alla säkerhetspersoner på bostadsbolagen som intervjuas tycker dom här är kanon. Även när kritik lyfts fram. Problemet med att ungdomar uppehåller sig försvinner nämligen. (Ja, jag raljerar). Även Sveriges allmännytta skriver (tyvärr) om ljudskärmmorna som nåt positivt, att ”jaga bort buset från huset”.

Såhär säger en av dom ytterst få ansvariga (i en intervju i Expressen) jag hittat som reflekterar åtminstone lite mer på en kritisk fråga, om det inte är diskriminering och kränker den personliga integriteten. 

"Jag har inte sett det så men det känns ju lite diskriminerade om man använder ordet "ungdomsskrämmor", det låter så riktat. Men vi har förstörelse för miljontals kronor varje år på skolorna och det är inte så roligt för barnen att komma till sin skola på morgonen och mötas av ölburkar och krossat glas"

Förespråkarna upplever ljudskrämmorna som effektiva och dom kan ofta ta bort kameraövervakningen och enbart köra på ljudskrämmor istället. Vilket innebär mindre administration, rapportering, kontroll och därför också billigare.

Och det finns såklart företag som säljer dom här ljudskrämmorna och alltså tjänar massa massa pengar på att det är oreglerat var och hur dom används. Och efter en liten snabb internetsökning så hittar du också hur företagen marknadsför och säljer dom. Exempelvis med rubrikerna: 

Det finns fler drivkrafter bakom än trygghetsarbete.

Det väldigt få verkar lyfta är ju att ”problemet med ungdomar som uppehåller sig” knappast kommer försvinna. Det har bara flyttats på. Men var? Var ska dom ta vägen? Var ska barn och unga få finnas, vara, synas, höras?

Vi tar ett par exempel.

Det här är alla platser där ljudskrämmor finns i många kommuner. Alla personerna i exemplen ovan påverkas. Oavsett om dom bidrar till otrygghet eller inte. Oavsett om dom begår brott eller inte. Oavsett om dom har nån annanstans att va på eller inte. Alla är barn. Och alla har därför särskilda rättigheter. Och vi vuxna har skyldigheter att tillgodose rättigheterna, för varje barn.

Vilka sätter upp ljudskrämmorna och var finns dom? 

Var finns ljudskrämmorna? Vem är ansvarig? Det beror såklart på var ljudskrämman sätts upp. Ibland är det företag, fastighetsägare och ibland är det kommunala bostadsbolag och alltså offentlig verksamhet. Offentlig verksamhet som enligt grundlagen ska ”verka för att barns rättigheter tas tillvara”

Ansvarig är den som äger marken och fastigheten. Så är det exempelvis ett lägenhetshus som det kommunala bostadsbolaget äger, ja då är ju kommunen ansvarig. 

Så. Var hittar vi ljudskrämmorna? Exakt exakt var är det ingen som berättar. Det är en del av strategin. Men dom finns på förskolegårdar, skolgårdar, i trapphus, utanför butiker, i köpcentrum, i garage och vid parkeringsplatser, på torg, vid ungdomsgårdar och kulturhus. Ja, dom verkar finnas typ överallt. 

Hem & Hyra gjorde en rundringning bland dom 10 största hyresvärdarna i Sverige. Och hälften använder det i dag eller planerar att börja använda ljudstörare i sina hyreshus.

Varför är ljudskrämmor en riktigt riktigt dålig ide? 

Det korta svaret det kränker barn, unga och deras rättigheter. (Ja, vi får fatta beslut som går emot barnets bästa, men inte hur som helst. Mer om barnets bästa kan du läsa här). 

Innan jag listar varför det är en riktigt dålig ide med ljudskrämmor, ljudstörare eller högfrekvensalarm (eller vad ni nu än vill kalla det) så vill jag bara att säga att jag tycker att trygghetsarbete generellt och såklart också brottsförebyggande arbete är superviktigt! Jag fattar att det finns problem, att skadegörelse kostar massivs och att otrygghet innebär lidande och begränsning för många. Det måste förebyggas. Men inte genom ljudskrämmor. 

Jag menar att använda ljudskrämmor: 

Att använda ljudskrämmor gör såklart nånting med vuxnas syn på barn och unga! Och det blir ju inte bättre av att dom gånger som media rapporterar om dom så förstärks ofta bilden av ungdomar som ett problem. Eller vad säger ni om dom här rubrikerna: 

Vår syn på barn och unga är helt avgörande för om barn och unga kan använda sig av sina rättigheter eller inte! Och dom här ljudskrämmorna gör det väldigt svårt för vuxna att se barn och unga som rättighetsinnehavare. 

Ljudskrämmor - oreglerat och hemligt?

Jag vill också adressera det faktum att ljudskrämmorna inte är reglerade. Det är problematiskt på många sätt. 

Exempelvis finns inga krav på behovsanalyser innan dom sätts upp, inga krav på att sätta upp information att dom finns på platsen eller i området, inga krav på att kunna rapportera klagomål, inga krav på kontaktinfo för att veta mer, inga krav på utvärderingar om dom har påverkan på omgivningen eller ens effekt, inga krav på tidsbegränsningar osv osv osv. 

Jag försöker nu göra nån slags jämförelse. Och det närmsta jag kommer är kameraövervakning. Jag vet, det haltar lite. Men jag vet inte vilka andra åtgärder som riktar in sig på ”alla”, som alltid finns där och som används i trygghetsskapande arbete?

När nån vill sätta upp en kamera på samma ställen som ljudskrämmorna finns så finns plenty att göra! Det hela regleras av Dataskyddsförordningen och kräver exempelvis att det finns en hel del info och att infon är både begriplig och lättillgänglig.

Integritetsskyddsmyndigheten uppmanar att det informeras vid kamerabevakning på två olika sätt. En varningsskylt med viktigaste infon och en med all info. Hela poängen är alltså att ge info innan nån går in på ett bevakat område. 

Men när det kommer till ljudskrämmor finns alltså inga som helst infokrav. Vilket ju gör att en kan fundera på om barns och ungas integritet och rätt till information inte är lika viktig? Hur ska jag kunna klaga på nåt jag inte vet finns, nåt jag inte förstår att eller vad som påverkar mig negativt? 

I en intervju i tidningen ETC berättar en person att hen började märka ett ljud i köpcentret i Göteborg och blev illamående och fick huvudvärk. Hen säger att

Ljudskrämman får hen att tänka på LRAD, ljudvapnet som använts av USA i Irakkriget och för att skingra protester mot polisvåld i Ferguson

En annan säger; – Jag känner mig kränkt. Det känns som att man inte vill att jag ska vara här.

Exakt hur många ljudkskrämmor som sätts upp, var dom finns och när dom är igång är alltså inte tydligt för barn och unga. Det är en strategi att inte berätta. 

Mina egna högst oklara tankar om reglering 

Det finns ju såklart en del grejer som en kanske kan tänka sig kan reglera det hela. Obs, jag är alltså inte jurist och ska därför inte tolka lagarna. Så det gör jag inte här, jag undrar om det skulle kunna ses som att det passar in här. Det är högst ovetenskapligt och kan förmodligen ses som rätt okunnigt. 

Exempelvis så står det i Jordabalken att fastighetsägare har en skyldighet att visa skälig hänsyn till sin omgivning vid nyttjande av fastigheten. Kan det inrymmas här? Kan vi tänka att ljudskrämmor är ett störande moment som kan ge många barn och unga yrsel, huvudvärk, sjukdomskänsla med mera? Det känns ju nämligen i min värld inte riktigt som skälig hänsyn? 

Men jag tänker också att det är saker som säljs, som omfattas av Produktsäkerhetslagen. Vi kanske borde göra ett tillägg där? Att hänsyn också ska tas till barnets rättigheter?

I den första paragrafen står det att lagen syftar till att se till att varit och tjänster som konsumenter tar del av inte orsakar dom skada. Likaså står det att varan ska förenlig med hög skyddsnivå när det gäller människors hälsa och säkerhet. Och när en bedömer risker hos en vara ska särskild hänsyn tas till om det kan medföra risker för barn. Nu finns det ju inget som säger att ljudskrämmorna ger fysiska skador hos barn och unga, att hörseln påverkas eller så. 

Men det skadar barns möjligheter att använda sig av sina rättigheter. Det skadar förtroendet för vuxna. Det skadar känslan av samhörighet och gemenskap i närsamhället. 

Men som sagt jag är inte jurist. Så ta ovanstående med en en nypa salt. Eller glöm att du läste det. Min poäng får du dock gärna komma ihåg. Det handlar om oetiska och kränkande åtgärder riktat endast mot barn och unga, och det är oreglerat. 

Hur hänger ljudskärmor och barnkonventionen ihop?

Ja, alltså det hänger ju inte ihop. Ljudskrämmor kränker barnets rättigheter. Eller om en vill va snällare i orden så gör ljudskrämmorna det otroligt mycket svårare (eller omöjligt) för barn och unga att få tillgång till och använda sig av sina rättigheter. 

Här är några ac barns mänskliga rättigheter som påverkas eller kränks när vi sätter upp ljudskrämmor: 

Vill du läsa själva konventionen i sig, och hela dom här artiklarna. Klicka här.

Finns det ens en annan lösning? Vad ska vi göra istället för att sätta upp ljudskrämmor?

Jag tänker att det första steget såklart måste vara att ha en dialog, ett respektfullt samtal med barn och unga. 

Varför är just den platsen så bra? Vilka alternativ finns? Vilka alternativ saknas? Vad är en bra plats att hänga på? Hur kan alla känna sig trygga? Vad skapar otrygghet? Vad skapar trygghet? Hur får vi en plats att kännas som allas? Finns ju miljoner frågor att samtala om. 

Vad kan vi erbjuda istället? Vilka andra alternativ finns? 

Barn och unga berättar ofta att det saknas platser för dom att va på, det är ju ett problem. Men inget problem vi löser med en säkerhetsåtgärd. 

Om du ändå känner att wow, ljudskrämmor vilken bra grej. Snälla hör av dig så kan vi prata om det här och hitta andra lösningar. Hojta till mig här.

Finns ljudskrämmor i din kommun?

För att veta om din kommun använder ljudskrämmor så måste en kontakta kommunen direkt. Det går inte att hitta info på annat sätt. Det i sig är ett problem. 

Jag har faktiskt försökt att leta rätt mycket (dock inte ringt varje kommun). Har hittat en hel del kommuner som använder ljudskrämmor. 

Men uppmuntrar dig att kontakta din egen kommun och fråga, och fråga samtidigt efter barnkonsekvensanalysen (eller prövningen av barnets bästa) som gjordes innan beslutet fattades att sätta upp dom. Det är nämligen det vi ska göra, enligt barnkonventionen. 

Att kämpa för barns rättigheter när en själv som kvinna inte ens hade rösträtt i sitt egna land. Det gjorde en historisk pionjär, Eglantyne Jebb. 

Det vi mest brukar prata om när det kommer till Eglantyne Jebb är två saker, dels att hon va kvinnan bakom den första deklarationen om barnets rättigheter som antogs av Nationernas förbund 1924, den som brukar kallas genevedeklarationen. Och det faktum att hon tillsammans med sin syster Dorothy (Buxton) startade Save the children fund, alltså Rädda Barnen. Hon blev en viktig aktör för en rörelse för barns rättigheter. 

Idag den 25 augusti är det hennes födelsedag.

Vem va Eglantyne Jebb?

Eglantyne Jebb växte upp på landsbygden i England. Hon föddes 1876 i en välbärgad familj. Hennes kristna tro var viktig och fick henna att vilja förändra människors livssituation. När hon va ungefär 20 år bestämde hon sig för att bli lärare, men hon hade svårt att nå barnen och hennes sköra hälsa gjorde att hon ganska snabbt slutade.

Istället jobbade hon på en välgörenhetsorganisation, där hon skrev en bok om människornas levnadsvillkor. I boken från 1906 kan en bland annat läsa:

"The wretchedness of the urban poor can no longer be taken for granted, or their circumstances be regarded as unalterable ... We have created them ourselves and are responsible for combating them"

Hon fortsatte engagemanget i välgörenhetsfrågor och reste till olika platser i Europa.  I samband med första världskriget vaknade en aktivistisk sida, hon började kampanja för barn. 

Som en del i kampanjandet, startade hon i maj 1919 tillsammans med sin syster Save the children fund. Och året startade hon i januari 1920 Save the children international union i Genéve. En global organisation. Hon sökte medel från inflytelserika personer, såsom påven Benedict XV och blev en viktig röst för barns levnadsvillkor. 

Hennes arbete va ett viktigt steg för att sätta barn på världens och politikens agenda. Och att det krävs pengar för att skapa strukturer för barn. 

Kampanjledaren Eglantyne Jebb

I efterdyningarna av första världskriget deltog hon i en demonstration i London, för att trycka på politiken att häva blockaden mot ”fiendeländerna”  Tyskland och Österrike. Hon blev arresterad för att hon delade ut bilder på svältande/döende barn. Hon fick böta £5.00 (vilket det sägs att domaren själv betalade för att han tyckte hennes syfte var så viktigt) 

Eglantyne Jebb va rädd att världskriget och all misär ett krig för med sig, att den allmänna och individuella moralen sjönk. Hon såg en rädsla i att civilisationens kollaps och att det i sin tur kan leda till att förstöra barnens moral och framtid. Därför va fokus barnen. 

Kampanjandet fortsatte och hon lyfte barnens villkor över världen. Genom detta möjliggjorde det att hjälpa barn med 30 nationaliteter. Hon lyckades nå inflytelserika kristna personer, ärkebiskopar och kristna ledare. Och påven va en stark påhejare av att hon skulle starta en internationell organisation som skulle värna alla barn i nöd. 

Pengarna hon samlade in, gjorde att organisationen kunde hjälpa många barn på olika ställen i Europa. Men arbetet i sig gjorde också att hon började inse att välgörenhet kan inte lösa saker självt. Det krävs mer: 

”Reforms are long overdue…We must therefore abolish, as far as possible, the child suffering which leads to abnormality and dereliction, and this we can achieve to a far greater degree than we can perhaps imagine”

Framtagande av deklarationen om barnets rättigheter

Det sägs att hon under molnig söndag i 1922 klättrade upp på berget Mount Saléve i utkanten av Geneve, och satte sig där på toppen med den vackra utsikten över staden och Nationernas förbunds byggnader och skrev ett utkast på ’charter for children’. Det som senare kom att bli den första deklarationen för barnets rättigheter. 

Jebb började formulera och utveckla sina tankar och menade att ett kraftfullt statement behövdes, för att inte glömma bort barnen. Därför startade Save the children interantional union en process för att ta fram ett utkast och till slut anta en 5-punktlista, en deklaration. I maj 1923 antog Save the children international union den här listan. Det va såklart inte bara hon själv som skrev dom här fem punkterna, fler va med. (Hon va till exempel mycket missnöjd över vissa formuleringar som Save the children ändrade, hon tyckte det blev svagare rättighetsformuleringar)

I ett brev till en av hennes vänner (Suzanne Ferrière på Röda korset) skrev hon: 

”The moment appears to have come when we can no longer expect to large relief actions. If we wish nevertheless to go on working for children the only way to do it seems to be to evoke cooperative efforts of the nations to safeguard their own children on constructive rather than on charitable lines. I believe that we should claim rights for the children and labour for their universal recognition”

Mulley, 2009

Det va alltså internationella rädda barnens 5-punktlista som hon menade också skulle antas av Nationernas Förbund. Hon fick själv inte tala i Nationernas Förbund, eftersom hon tillhörde en välgörenhetsorganisation och inte representerade en stat. Genom ett lobbyarbete med ländernas delegationer och lyckades övertala ett gäng personer med makt, såsom förre schweiziske presidenten, brittiska premiärminister att dom skulle lyfta och driva agendan. Hon lyckades också fixa översätta deklarationen till 39 olika språk. Och den 24 september 1924 antog Nationernas Förbund enhälligt den första deklarationen om barnets rättigheter. 

Deklarationen om barnets rättigheter, Genévedeklarationen

By the present Declaration of the Rights of the Child, commonly known as "Declaration of Geneva," men and women of all nations, recognizing that mankind owes to the Child the best that it has to give, declare and accept it as their duty that, beyond and above all considerations of race, nationality or creed: 

  1. The child must be given the means requisite for its normal development, both materially and spiritually; 
  2. The child that is hungry must be fed; the child that is sick must be nursed; the child that is backward must be helped; the delinquent child must be reclaimed; and the orphan and the waif must be sheltered and succored; 
  3. The child must be the first to receive relief in times of distress; 
  4. The child must be put in a position to earn a livelihood, and must be protected against every form of exploitation; 
  5. The child must be brought up in the consciousness that its talents must be devoted to the service of fellow men. 

Här finns givetsvis utrymme att va kritisk, exempelvis genom att en deklaration inte kräver nåt av staterna eller att själva deklarationen eller liksom formuleringarna i sig inte gav barnen några rättigheter. Deklarationen handlar i stort om moral, en strävan för det internationella samfundet att främja långvarig fred för att tillgodose barns behov. (Janusz Korczak va faktiskt en av dom som va kritiska. Han menade att det va en ihopblanding av skyldigheter och rättigheter och att det är en vädjan om att vi ska va snälla). 

En kan också fundera på hur mysigt det är att ålägga barn skyldigheter eller kanske moraliska plikter, som punkt 5. En förväntan på att barn ska leva så det gagnar andra, att barn helt enkelt blir investeringar för framtidens samhällen. (Men ok, det här är ju rätt ofta så vi resonerar även idag, så vi har uppenbarligen inte lärt oss se barn som egna individer med rättigheter). 

“Every generation of children offers mankind the possibility of rebuilding his ruin of a world”

Eglantyne Jebb

Men Oavsett. Deklarationen var, menade Jebb, ett minimum för vad mänskligheten är skyldig barnen. Den lyfte fokus på barn. Och deklarationen gjorde det lättare för välgörenhetsorganisationer att bli erkända och hitta stöd för arbetet. Det va ett viktigt dokument och statement då! 

Barnets rättigheter kräver mer än välgörenhet

En väldigt viktig sak som Eglantyne Jebb tryckte på, va att det krävs strukturell förändring, att förändra för barn kan inte vila på välgörenhet. Det är allas ansvar, och länderna måste göra mer. Och hon pratade om alla barn, det ska inte spela nån roll var ett barn råkar födas. Alla barn borde ha samma rättigheter. 

Eglantyne Jebb dog redan vid 52 års ålder (1928). Hon var begravd i Genéve, på Saint Georges kyrkogård. Men har nu flyttats till Cimetière des rois (typ konungarnas kyrkogård). Och det fullbordades med en officiell ceremoni i februari i år. 

Det är i år, 2024, 100 år sen som Nationernas förbund antog den deklaration som Eglantyne Jebb initierade och till stora delar författade. 

Hon kämpade för barns rättigheter, när hon själv som kvinna inte ens hade rösträtt. Det är mäktigt.

Och källorna för den här artikeln kommer från min hjärna, International journal of childrens rights 2015, Mulley 2009, Museum of Cambridge och FN.

Om 100 år, när människor ser tillbaka på pionjärer för barnets rättigheter nu under vår tid - vilka tror du dom tänker på då?

För ungefär 15 år sen anställdes dom första (unga) kommunutvecklarna i Sverige.

Sedan dess har konceptet spridit sig runt om i landet och kommunutvecklare lyfts ofta som ett bra sätt att engagera och involvera unga i kommunens (eller regionens och organisationens) vardag och utveckling. 

Jag är noll objektiv här. Jag tycker kommunutvecklare är en suveränt fantastisk grej! Och bör väl därför också säga att jag hade förmånen att ta fram konceptet i Kungsbacka kommun och alltså anställa dom första kommunutvecklarna i Sverige. Och en massa kommunutvecklare därefter. 

Ännu en sommar har passerat och massvis med kommunutvecklare runt om i landet har jobbat stenhårt för att göra sin kommun till en bättre plats för barn och unga. Har sett en hel del uppdateringar i diverse flöden om kommun- och regionutvecklare och det gör mig så galet glad!

Du vet, känslan när nåt en varit med om får liv, utvecklas och sprider sig magiskt vidare och får unga att känna och veta att dom är viktiga.

För ett gäng år sen va det nån som räknade hur många kommuner och regioner som jobbat med kommunutvecklare sen vi körde första gången i Kungsbacka. Då va det ett 80-tal. Säkert väldigt många fler nu.

I den här artikeln kan du läsa om:

Vad handlar kommunutvecklarkonceptet om?

En kommunutvecklare (eller regionutvecklare) är en person som anställs för att göra nåt bättre, oftast under sommaren. Det är en variant på sommarjobb. I korthet handlar det om: 

Det här är i alla fall så som vi arbetade fram det och det som många av dom kommunutvecklare jag jobbat med lyfter som viktigt i arbetet. Idag ser det givetvis olika ut, hur rekryteringen går till, i vilken utsträckning ungdomarna formar arbetet och vad som händer sen. 

För mig har det alltid varit viktigt att kommunutvecklarna gemensamt kommer överens om hur de ska arbeta med sitt specifika uppdrag och hur det ska redovisas. I alla frågor såsom arbetsmetoder, arbetstider, genomförande, redovisning med mera beslutar de unga själva.

När resultatet blivit skriftliga rapporter, har kommunutvecklarna skrivit varendaste ord själva. Ingen censur, ingen snygga-till-grej, helt och hållet ungdomarnas rapport. 

Vi vuxna ska vara ett stöd, när det efterfrågas. Men det här är deras jobb, och dom vet bäst var, när och hur dom vill lösa uppdraget.

Vilka är kommunutvecklarna?

En kommunutvecklare är en ung person i kommunen eller regionen (eller föreningen, organisationen, ja du fattar) som fått uppdrag att utveckla sin kommun. Antalet som anställs har varierat i de olika kommunerna och regionerna. Jag har dock alltid haft grupper om 11-12 personer i åldrarna 14-20 (eller snart fylla 14) och de har arbetat i 3 eller 4 veckor. Om ni kan välja, välj 4 veckor. 

Det viktigaste (brukar kommunutvecklarna själva uttrycka) är att det är en blandad grupp. En mix av intressen, bakgrunder, kunskaper, erfarenheter och viljor. Då blir det som bäst resultat. Det kan med andra ord vara personer som när jobbet börjar är helt ointresserade eller nördigt kunniga om ämnet uppdraget handlar om. Poängen är att det ska va blandat. 

Vilka är uppdragen kommunutvecklarna kan ha?

Det som organisation behöver hjälp med eller vill belysa, det är ett toppenuppdrag! Det kan handla om att analysera resultatet av en enkätundersökning bland unga och ta fram en handlingsplan för olika problemområden, att ge förslag på former och forum för barn och ungas inflytande, att ta fram metoder för att sprida kunskap om barnkonventionen till barn och unga eller att ta fram en handlingsplan för arbetet med folkhälsofrågor. Helt enkelt det som kommunen eller regionen vill undersöka med hjälp av unga, eller det som unga själva vill undersöka. 

Sen har jag också genom åren "använt" kommunutvecklarna till andra uppdrag när dom sommarjobbat klart. Dom har helt enkelt fungerat som konsulter, eller timanställda i olika frågor som kommunen behöver hjälp med. Och det har varit allt från föräldraskapsstöd cykelstrategier, friluftsfrågor, brottsförebyggande arbete till samhällsplanering och stadsutveckling. Allt möjligt. 

Sommar nummer två och framåt kan också några av de tidigare kommunutvecklarna fungera som konsulter i rekryteringsprocessen och delta i arbetet med marknadsföring, intervjuer och liknande. Och helt enkelt delta i rekryteringen av blivande kommunutvecklare. Det ger helt andra dimensioner i en intervju, att få möta en annan som för ett år sen satt i din stol och va lika nervös som dig. 

När en under några somrar, och däremellan jobbat med kommunutvecklarna som konsulter eller timanställda så får ju en typ en bank av unga att ta hjälp av i massa olika andra arbeten där kommunen behöver input. Det blir ju ett sätt att förenkla vägen för tjänstepersoner att tillfråga unga regelbundet. 

Med andra ord. En kommunutvecklare kan jobba med en otroligt varierad mängd frågor. 

Vad gör en kommunutvecklare?

Eftersom hela kommunutvecklarkonceptet bygger på inflytande hela vägen, så har endast arbetsvecka nummer 1 planerats i förväg. Resterande veckor har varit oplanerade och upp till ungdomarna att utforma så som de anser att dom behöver för att kunna genomföra sitt uppdrag.

Den första veckan har handlat om att lära känna varandra och få en gemensam kunskapsgrund att stå på. Målet är att gruppen ska bli trygga med varandra, ha roligt och få en intro till jobbet. Viktigast är nog ändå att få ha roligt och lära känna varandra. Första och emellanåt även andra dagen har enbart handlat om att leka och få grepp om vilka gänget är.

Genomgående under alla år jag jobbat med det har första vecka innehållit föreläsningar och workshops kring barnkonventionen, delaktighet och inflytande, normkritik och kommunkunskap, kommunekonomi och om det behövs andra mer specifika delar med anledning av temat, uppdraget de haft. Exemplevis statistik, folkhälsa, alkohol- och drogförebyggande arbetet, brottsförebyggande, retorik eller kommunikation.

Därefter har dag för dag liksom formats av hur arbetsdagen gått, var dom befinner sig i processen, vad dom själva känner att dom behöver och vad dom vill åstadkomma. Och varje omgång har det känts som att tiden gått alldeles för fort. 

Vi äger alla processen. Och vi tänker inte utanför boxen, för det finns ingen box.

Rekryteringsprocessen - hur går det till?

Här skiljer det sig åt hur kommuner och regioner gör. Jag beskriver här det som varit viktigt under dom åren jag själv rekryterat. Det finns kommuner som lottar platserna, som väljer unga som redan är engagerade i en viss fråga och det finns dom som gör en kombination. 

Kommunutvecklarna genomgår en rekryteringsprocess med ansökan och intervju. Något som de själva framhåller som väldigt viktigt, att det just är en rekryteringsprocess och inte ett "vanligt feriearbete" eller att platserna lottas. Det är ett viktigt och riktigt jobb, därför ska det också vara en rekryteringsprocess. 

Det är mycket viktigt att ungdomarna har olika intressen, kunskaper, funktionsförmågor och personliga egenskaper för att kunna komplettera varandra i arbetet. Det anses också vara mycket viktigt att unga som inte har någon erfarenhet eller intresse av politik eller samhällsfrågor synliggörs i rekryteringsprocessen. Det handlar ju om att få så många kunskaper och erfarenheter med i gruppen som möjligt, då kan ju inte alla gilla samma saker. 

Formen på ansökan är irrelevant, du måste inte skicka skicka in brev och cv enligt "mallen". Ledorden i rekryteringen är att allt är en merit, inte enbart formell och betygssatt kunskap. En merit kan vara allt som medfört en erfarenhet eller en kunskap. Exempelvis är att utöva en idrott en merit, att ha varit i kontakt med till exempel socialtjänsten eller barn- och ungdomspsykiatrin är en merit, en normbrytande funktionsförmåga eller funktionsnedsättning är en merit att ha ett intresse är en merit osv osv osv. 

Jag har läst så många fantastiska ansökningar genom åren! Du som vuxen måste fundera på med vilka ögon du läser (tittar eller lyssnar på) en ansökan från unga. Vem eller vilka av nedanstående skulle du exempelvis bli nyfiken på och bjuda in till en intervju? 

(Ovanstående kommer alla från riktiga ansökningar, som del av ett brev eller i sin helhet. Och alla fick jobbet. Dom va ju fantastiska!)

Lika lön för lika arbete gäller sällan unga - tyvärr

En aspekt som brukar va ett bekymmer i många offentliga organisationer är ungdomarnas löner. Väldigt ofta är det väldigt låg, men det är en annan sak. Problemet är att lönen är baserad på ålder och inte uppdraget. Så, dom kommunutvecklare som fyllt 18 år kan ha en helt annan lön än dom under 18 år, och det kan va så mycket som nästan dubbelt hög lön. Trots att det är exakt samma uppdrag, samma ansvar, samma tider osv osv. Helt onödigt, dumt och orättvist.

Det går att komma runt, men det brukar krävas en del argumentation och lite andra lösningar. Hör av dig om du vill bolla dom grejerna. 

Vem vinner på att anställa kommunutvecklare?

Det finns givetvis miljoner fler saker att säga om konceptet. Men det går ju att se det dels utifrån vad en kommun kan vinna på det och dels vad ungdomarna vinner på det. Oavsett vilket så är vinsterna många. Och under alla år har jag fått höra att det varit det absolut bästa, viktigaste, mest lärorika och roligaste jobbet dom haft eller tror dom kommer få. 

Så ja, du fattar. Jag är kär i kommunutvecklarkonceptet. 

Och berättar såklart gärna mer om du vill nån gång. Det är bara att ringa eller maila. 

En av kommunutvecklarna Petter fick äran att skriva några tankar om jobbet när Sensus för många år sen tog fram en bok om barnkonventionen. Han skrev bland annat såhär:

”För ett år sedan hade jag tyckt att det här var hur tråkigt som helst. Men det fanns personer som peppade, och trodde på oss. Jag kan fortfarande inte rabbla upp alla nämnder, men jag har lärt mig att tänka annorlunda. Mest har det påverkat mig på ett personligt plan. Det är en skön känsla att man gör något. Att jag kan något” 

Petter, Kommunutvecklare

Vill du anställa kommunutvecklare?

För ganska så exakt 10 år sen träffades vi, jag och ett gäng av dom första årens kommunutvecklare. Jag ville skriva en bok tillsammans med dom om alla viktiga lärdomar. En bok vi tänkte kunde inspirera andra att också köra kommunutvecklarkonceptet. Vi sågs en helg jobbade järnet, och sen tyvärr lyckades jag aldrig riktigt få till det. Jag vet, sämst på mig! 

Men, jag har kvar alla viktigheter som lyftes. Och sprider dom här bland annat istället. 

Det finns med andra ord massa lärdomar och medskick till dig, om du vill testa att köra kommunutvecklare där du är. 

Jag tar mer än gärna en digital fika och snackar om det. Hör av dig!

Ett sommarlov är slut och en hösttermin börjas. För den del är det absolut första skolstarten. Andra hoppas det är den sista. Nån har längtat efter klasskompisarna, nån är nyfiken på första läxan, nån är orolig för hur rasterna blir i år, nån är lättad över att hen överlevde sommaren och att skolan äntligen börjar och nån skulle göra vad som helst för att inte tvingas gå till skolan nåt mer.


Det finns tusen och åter tusen berättelser om hur det är att börja skolan. Ungefär lika många berättelser som det finns barn. Nu är det skolstart för väldigt många barn. Skolan är för många barn räddningen, hoppet, pausen, plågan, mardrömmen och det värsta som finns. 

Det är vi som vuxna som måste ställa oss typ tusen frågor om barnets skolstart. Hur kan vi få barnet att känna sig välkommet i klassrummet, på skolgården, i korridoren, i matsalen? Vad behöver barnet för att känna trygghet, nyfikenhet, tillit och att ha kul i skolan? Hur främjar vi lek, lust och att barnen också ska hitta varandra?

Ett par grejer till dig som vuxen i skolan nu inför skolstarten. Många självklarheter jag vet. Men ibland behöver en säga självklara saker också. Så, här kommer några grejer till vuxna som finns i barns skola: 

Mobbning är vanligare än du tror

Mobbning är ett enormt problem som får konsekvenser för livet. Och det är vår skyldighet som vuxna att göra så mycket mer än det vi gör idag. Och vi måste förstå att det finns många barn som har otroligt ont i magen just nu, inför en skolstart.

”Jag tror vissa vuxna tänker att bara för att mobbning alltid har funnits så kommer det alltid finnas, trots att det inte behöver vara så”  Akilles Remelin, Friends ungdomsråd

Stiftelsen Friends har rapporterat I många år om hur vanligt mobning är och vilka konsekvenser det får för barn. Rapporten för 2024 bygger på en Novusundersökning bland 1139 barn 10-16 år plus data där elever i Sverige deltagit i internationella undersökningar (exempelvis Pisa 2022).

”Jag har mycket ångest, är ofta hemma för jag inte kan gå till skolan p.g.a. oro. Jag oroar mig för vänner, andra elever, höra till eller stå ensam, skolarbetet och prestationer.”

Friends rapport 2024

I 2024 års rapport kan vi läsa: 

”Den här sortens ledarskap som är varmt och inkännande fungerar skyddande mot att bli utsatt för mobbning. Det främjar mående och prestationer i skolan och minskar också risken för att vara inblandad i mobbning antingen som utsatt eller som förövare” Robert Thornberg, professor vid Linköpings universitet

Rapporten 2023 vidare bland annat:

  • nästan varannat barn på mellanstadiet utsatts för kränkningar av ett annat barn. 
  • 14% av barnen på mellanstadiet och 11% av barnen på högstadiet har utsatts för upprepande kränkningar 
  • Det är nästan dubbelt så vanligt att barn och unga med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning utsätts för mobbning
  • Det är tre gånger så vanligt att barn och unga som identifierar sig som HBTQI+ utsätts för mobbning 
  • 7% av barnen i mellanstadiet och 6% i högstadiet upplever ofrivillig ensamhet, att dom inte har nån att va med på rasterna

Trygg skola för alla barn

Varje barn har rätt till utbildning. En utbildning som är tillgänglig, som barn vill gå till, som möjliggör utveckling, och som utvecklar respekt för mänskliga rättigheter och naturmiljön.

Men om jag som barn inte är trygg i skolan, kommer jag heller inte kunna tillgodogöra mig utbildningen. Det går inte att lära ut om att mobbning inte ska finnas, det måste vara ett klimat i skolan bland alla som visar andra värden. Det räcker inte att säga, det måste göras. 

”Jag brukar bli utanför nästan hela tiden av några vänner som går i samma klass som mig och då blir det svårt för mig att fokusera på skolan eftersom jag alltid tänker på det istället för att jobba.”

Friends rapport 2024

Friends menar att det finns tre viktiga aspekter för att minska mobbningen:

  1. Arbeta för ett positivt klimat. Där positiva, omtänksamma och stöttande relationer är i fokus, rättvisa regler, elever känner sig säkra och känner uppskattning och samhörighet med skolan. 
  2. Tillämpa ett auktoritativt ledarskap. Vuxna i skolan kännetecknas av att vara varma, omtänksamma, respektfulla, inkännande med tydliga förväntningar och upprätthåller regler på ett konsekvens respektfullt, rättvis och bestämt sätt i samspel med eleverna. 
  3. Jobba utifrån en hela skolan-ansats. Att se att hela skolan är involverad i arbetet med tryggheten, ledningen tar ansvar och att arbetet sker både med aktiviteter i vardagen och långsiktigt. 

Mer tips om skolstart och barns rättigheter i skolan?

I sommar har jag lyssnat på sommarprat, poddar, kollat dokumentärer och filmer som på olika sätt rör barnets rättigheter. Ett koncentrat av dessa barnrättstips hittar du här!

Barnrättstips 1. Barnen som pressas att bli elitidrottare

Den här dokumentären hittar du på SVT, det är en fransk dokumentär från 2024 och orginaltiteln är Baby Champions. Den visar hur allt yngre barn pressas och tränas hårdare och hårdare för att nå eliten och bli bäst. Och framförallt visar den hur många barn får livslånga fysiska skador och utsätts för kränkningar och psykiskt våld.

Jag tycker nog att titeln kanske borde va Vuxna som utsätter barn för våld inom idrotten, för det är just det som dokumentären visar. Men vi tenderar att inte kalla det för våld, utan att barnen pressas eller vuxna pushar och drillar barnen för att nå framgång. Det är våld barnen utsätts för. Och det visar dokumentären tydligt, även om den inte alltid beskriver det som våld.

Dokumentären berättar att 86% av elitidrottarna i Tyskland har utsätts för psykiskt våld nån gång när dom va under 18 år. Och 20% hade utsatts för grovt psykiskt våld. Barnen har fått fysiska skador, kronisk migrän, ledsjukdomar, ätstörningar, ohämmad utveckling och posttraumatiskt stressyndrom.

Det talas om en tystnadskultur, om att vägra utreda, att nationella aktörer hänvisar till enskilda ärenden som osynliggör strukturer, det rör sig om bestraffningar och uteslutning om en protesterar. Utmärkelser, tävlingar och medaljer går före allt. före barns trygghet, säkerhet, utveckling, glädje lek och vila.

Den visar samtidigt utifrån barnens perspektiv, det svåra i att tycka om sin idrott, att vilja va med. Och samtidigt va klämd mellan idrottens och föräldrarnas förväntningar. Att va låst i en värld som utsätter en för våld. Att förlora kontrollen över sitt liv.

Det finns dock hopp. Dokumentären avslutas med att vi får en inblick i hur idrotten kan va när vi utgår från ungas hälsa och perspektiv. Du hittar Barnen som pressas att bli elitidrottare här

Lite bonus, ett till barnrättstips på detta tema. I Barnrättssnack har vi intervjuat spelaragenten Peter Nilsson Ekman om barn och idrott vid två tillfällen faktiskt. I avsnitt 56 pratar vi utifrån frågan Barnkonventionen och elitidrott, omöjlig kombo? Och i avsnitt 105 pratar vi om föräldrars engagemang och hets i barns idrott.

Barnrättstips 2. 1000 barn

Här är en serie som är så långt ifrån barnets bästa och som det bara går tror jag, den finns på Netflix och heter 1000 barn. En brittisk dokumentär i tre delar som följer ett antal familjer som på olika sätt använt sig av en och samma spermadonator. Ingen vet exakt hur många barn som donatorn gett upphov till, det kan vara tusentals barn världen över.

Det är viktigt att lyfta att det är andra lagar som gäller i dom länder som dokumentären skildrar. I Sverige har vi en hel del lagar som syftar till att stärka barnets rättigheter i en process med assisterad befruktning och donerade könsceller (fast vi har en bra bit kvar också).

Serien kretsar kring en man som donerar spermier privat och via kliniker runt om i världen. Den visar hur kvinnor och par kommer som längtar efter barn väljer honom som donator, utan vetskap om hur många andra som också gjort samma val. I Sverige är det inte tillåtet att välja på det sättet, det är alltid en läkare som väljer donator och du som blivande förälder får inte vetskap om vem donatorn är (du får veta hårfärg, ögonfärg och längd typ). Och barnet får först veta när barnet uppnått en mogen ålder, vilket i praktiken oftast är 18 år.

Hursom. Mannen fortsätter donera och det blir fler och fler barn som kommer till via hans donation. Ju fler föräldrar som upptäcker varandra och att dom använt samma donator desto mer frågor och oro uppkommer. Mannen vägrar sluta donera och klinikerna fortsätter använda mannens spermier. Serien följer en grupp föräldrar som kämpar och vädjar till donatorn att sluta. Och det hela går så långt som till domstol.

Vi har diskuterat assisterad befruktning och donation i ett av avsnitten i Barnrättssnack. Vi pratade om hur barnkonventionen in när det inte finns ett barn (än), vilka rättigheter det handlar om, vad är en familj, vad brukar gå fel och vilka missuppfattningar finns. Vi snackade med experten Leontine Olsbjörk som även har egen erfarenhet av just donation.

Barnrättstips 3. Mary Kay - Notes on a scandal

På 1990-talet uppdagades att en lärare "haft en affär med sin elev". Den här serien handlar om den kvinnliga läraren som utnyttjade och utsatte sin elev för sexuella övergrepp. Även om dom i beskrivningen av serien uttrycker att "det fick Amerika att ifrågasätta vad som är acceptabelt i kärlek."

Mary Kay Letourneau va dotter till en amerikansk senator som uppfostrade en familj i ett katolskt hem och ständigt lyfte moral och anseende som viktiga värderingar. Hon blev lärare och va väldigt poppis bland eleverna. Hon blev, hävdade hon, förälskad i en av eleverna och dom inledde en relation. Hon va 34 år och han 12 år. Och hon blev gravid.

Mary Kay Letourneau döms till slut och avtjänar straffet i fängelse. Men, innan det kommer dit lyckas hon undkomma fängelse för våldtäkt mot barn och blir istället villkorligt frigiven och tvingas till terapi. Med tillägget att hon absolut inte får träffa pojken. Dock är det precis det hon gör. Och blir påkommen.

Dokumentären försöker göra ett slags personporträtt om henne och inte enbart fokus på det faktum att hon utsatt ett barn för sexuellt utnyttjande och dömts för våldtäkt mot barn. Jag funderar på om det hade gjorts på samma sätt om det varit en man som utnyttjat ett barn, en elev? Det är tydligt hur mycket svårare omgivningen har att ta in att det är en kvinna som manipulerar, utnyttjar och utsätter ett barn för våld - under förevändningen av att dom är kära. Något Mary Kay Letourneau fortsätter hävda i böcker och genom att hon senare också gifter sig med pojken.

Dokumentären finns på Discovery+ och du hittar den här.

Barnrättstips 4. Allt du velat veta - om pedofili

Lyssnade på ett poddavsnitt med Christoffer Rahm som är psykiatriker och forskare vid Karolinska institutet och en av forskarna som arbetar med ett behandlingsprogram som syftar till att förebygga sexuella övergrepp mot barn.

Allt du velat veta är en populärvetenskaplig podd som lyfter en enorm blandad mängd ämnen. Och just det här avsnittet försöker lyfta varför vissa personer har pedofila drag och vilka behandlingsmetoder som funkar och varför det är viktigt att prata om pedofili.

Barnrättstips 5. Problemungdomar - en amerikansk mångmiljardindustri

En kvinna tittar tillbaka på sin ungdom och försöker förstå vad som hände på ungdomshemmet hon va på. Tillsammans med andra med liknande erfarenheter, går dom igenom filmer, berättelser och dokument om kränkningar, våld och övergrepp på ungdomshemmen runt om i USA.

Det här är en serie om institutionellt våld, om vuxnas tro på säljande företag och om begreppet problembarn- och problemungdomar. Hur lätt vi har att ta till begreppen och vad det kan leda till att inte se barn som just barn. Och, vad som kan ske bakom stängda dörrar när barn isoleras från sin familj.

Problemungdomar visar utsattheten hos barn som blir omhändertagna, vad det kan göra med ett barn att tvingas till lydnad, isolering och sjuka mängder av helt oförståeliga regler.

Du hittar den här dokumentären på Netflix, eller genom att klicka här.

Barnrättstips 6. Blodsband

SVT har en serie i sex delar där vi får följa artisten Daniela Rathana och nyhetsprogramledaren Alex Letic när letar efter biologiska släktingar i Thailand och Brasilien. Deras båda mammor är adopterade och serien skildrar resan dom gör i respektive land.

Det finns en del att säga om hur SVT skildrar barn i den här serien, vad dom väljer att lyfta med och inte. Men jag tycker att det sista avsnittet, när dom båda fikar och försöker summera vad dom varit med om är viktigt att se. Adoption påverkar inte bara barnet som adopteras, det påverkar många barn i flera led. Det är ett generationstrauma. Och just den fikan, det samtalen gör serien (eller i alla fall sista avsnittet) väldigt värd att se. Särskilt eftersom adoption är en fråga som vi sällan diskuterar med utgångspunkt i barnets bästa.

Du kan se Blodsband här, på SVT play.

Och på temat adoption så sommarpratade kocken Jennie Wallden om sina minnen, att som barn komma till ett helt nytt land. Om att minnas genom mat. Och som hon uttrycker det "Att behöva minnas själv, för ingen annan kan göra det". Det är också värt att lyssna på. Definitivt. Du hittar det här.

En till bonus, ett barnrättstips på temat adoption. Det är inte nytt, men riktigt viktigt. Madeleine In Hwa Björk berättar i sommar 2019 om att försöka få tillgång till sina rättigheter, till sin historia. Och om hur fel det går, för många och att hon va ett av barnen som kommit till fel land, med fel papper, namn och födelsedag. Om adoptionsbyråer som ljuger och enbart visar en sida. Du hittar det sommarpratet här.

Barnrättstips 7. Sommar i P1 med Stella Österling

Jag har såklart också lyssnat på ett gäng sommarprat. Det kanske viktigaste var Stella Österlings. Stellas berättelse är både unik och alldeles för vanlig, tyvärr.

Stella Österling berättar om hur det är att va ung och placeras på olika institutioner och behandlingshem. Det är en berättelse om trauman på SiS-hem.

"I skolan var jag den där stökiga eleven i klassen som aldrig kunde sitta stilla eller vara tyst. Jag passade inte in någonstans och varje gång jag blev avstängd på grund av bråk sjönk min självkänsla"

Foto: Mattias Ahlm.

Stella berättar om hur fort det gick, att inte förstå vad en lvu-placering är, att inte få tid att processa och oron att tvingas lämna sin familj och viktiga personer i ens liv. Och hur det sen är att bli placerad på ett SiS-hem.

Vad gör det med ett barn att bli spottad i ansiktet och hånad av vuxna som ska ta hand om en?
Vad gör det med ett barn att tvingas klä av sig naken inför främlingar för att visiteras?
Vad gör det med ett barn att få höra att man inte är värd något och inte har någon framtid?
Att inte få krama någon, eftersom man inte får ha närkontakt?

Stella Österling

Sommarpratet avslutas med berättelsen om Sistjejer, instagramkontot som Linn Skånnberg startade. Sistjejer är ett upprop med över 350 vittnesmål från insidan av SiS. Det är idag en kraft som vill skapa förändring, som vill att ansvariga ska lyssna, förändra och involvera dom i arbetet. Och, att ansvariga säger förlåt.

Lyssna på Stella Österlings sommar här.

Barnrättstips 8. Sommar i P1 med Ellen Krauss

Ellen Krauss förberedde sitt sommarprat när hon va 15 år, som del i en skoluppgift. Och det är samma innehåll som 2024 års sommarpratat kretsar kring. Om musiken, gitarren och känslan som barn att bli kär, fast i fel person. Och om att va sig själv, vem är det ens?

"Jag vet att det finns en fin tanke bakom att det ska komma från barnet själv. Att “barnet berättar när barnet är redo” men jag undrar samtidigt vad som hade hänt om någon faktiskt frågat mig rakt ut? För ärligt talat var det rätt svårt att själv fatta att det här var saker man ens kunde fundera på. Jag var annorlunda men varför jag var det och var det kom ifrån fattade jag inte. Och det kanske hade varit lättare att acceptera det hos mig själv om någon annan hade blandat sig i. För min allra allra största rädsla, det var just att alla runt mig skulle bli så besvikna. Att alla skulle tycka att jag var konstig och till slut välja bort mig. Hur onödig den rädslan än visade sig vara, var jag skiträdd"

I det här sommarpratet får vi följa med i Ellen Krauss tankar som barn, om att va sig själv, att kompromissa med sig själv som barn för att passa in. Och rädslan att bli bortvald. Om kärlek och könsidentitet.

"Det är så knäppt och prata om ett lesbiskt barn, men hur lesbiskt är inte det? Att jag redan där längtade efter min fru? Hur kunde jag göra det? Jag kände ingen kvinna som hade en fru?"

Foto: Mattias Ahlm.

Du hittar sommarpratet här.

Barnrättstips 9. Sommar i P1 med Markus Torgeby

Ett annat sommarprat som berörde va Markus Torgebys. Det handlar om naturen, att bo ute, om löpning och att va barn och anhörig. Även om just orden barn som anhörig inte nämns så handlar det mycket om det. Om tankar, oro, funderingar och att försöka hitta kontroll som barn när ens förälder är sjuk.

Foto: Mattias Ahlm.

"Varje kväll ropar mamma på hjälp nedanför trappan, ibland undrade jag vad hon höll på med, varför går hon inte bara. Jag förstod inte att mamma hade drabbats av något som inte går att styra över med viljan"

Markus Torgebys sommarprat ger en inblick i ett barns värld, när vuxna runtomkring inte har en aning. När skolan inte funkar och att försöka hitta en egen väg. Men också om att ta ansvar, att va ung omsorgsgivare och hopp att ens förälder ska bli frisk.

"En dag när jag går i skolans trappor känns benen tunga som bly och då drabbar en tanke mig: ”Markus, du har fått MS, det var precis så här det började för Mamma”. Får fullständig panik, svårt att andas. Axlarna åker upp, känslan av att inte kunna dra djupa andetag. Det blir som en cementblandare i skallen av oro.
Oro jag inte kan slå ifrån mig, blir helt uppfylld av ångest. Enda gången det stillnade var när jag sprang. Men direkt när jag var klar med träningen, satt på bussen och färjan på väg hem började det mala i huvudet.
Fick svårt att sova, tankarna elektriska. Låg med huvudet hårt mot sänggaveln för att känna ett tryck längst upp, det hjälpte lite"

Du kan lyssna på hela här.

Barnrättstips 10. K-special, Suzanne Osten – ett porträtt

Ett porträtt om en modig barnrättskämpe, som pratade barnperspektiv långt innan barnkonventionen och som rationellt valde barn och konsten - Suzanne Osten.

Suzanne Osten är regissör och ligger bakom Unga Klara, sveriges nationella scen för barn och unga. Det är ett porträtt om att ställa höga krav, lyfta livet och svåra ämnen och om barnet. Om varför en behöver skapa konst för barn, om processen och att ta barn på allvar. Du hittar avsnittet på SVT play, här.

Suzanne Osten kommer också sommarprata den 18/8.

Barnkonventionen, eller FN:s konvention om barnets rättigheter som den egentligen heter är en överenskommelse mellan världens länder om vilka rättigheter som barn har och skyldigheterna som länderna har att tillgodose rättigheterna. I väldigt kort version, barnkonventionen handlar om rättigheter för barnet och skyldigheter för oss vuxna. 

Barnkonventionen är ett folkrättsligt bindande dokument för alla de länder som ratificerat (skrivit under och lovat att följa den) den, och konventionen är också lag i Sverige. Barnkonventionen är också det mänskliga rättighetsdokument som flest länder i världen undertecknat. 

Hela grundtanken med konventionen är att rättigheterna är universella, odelbara och att rättigheterna gäller varje barn.

För vem gäller barnkonventionen?

Barnkonventionen gäller alla, fast på lite olika sätt. Men den som räknas som barn är den som är under 18 år. I artikel 1 i konventionen står det: 

”I denna konvention avses med barn varje människa under 18 års ålder, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet”

FN:s konvention om barnets rättigheter, artikel 1

Eftersom konventionen riktar sig till dom länder som ratificerat är det också en uppmaning till vuxna i första hand. Allt som oftast står det att konventionsstaten ska göra saker, såsom respektera, tillförsäkra eller erkänna rättigheterna. Konventionsstaten är ju Sverige, men vi kan också översätta det med myndigheten, regionen, kommunen eller enheten vi själva arbetar på. 

Det är vi vuxna som har ansvar för att se till att barn har kunskap om sina rättigheter och kan använda sig av dom. Sen ser det ansvaret lite olika ut, beroenden på vilket uppdrag du har som vuxen. 

Vad står det i barnkonventionen och vilka rättigheter har barn?

innehåller en mängd artiklar. Artiklarna beskriver vilka rättigheter som barn har, och vad vi vuxna behöver göra för att barn ska få tillgång till sina rättigheter. 

Om en vill kan en dela in artiklarna i olika områden som trygghet och skydd, delaktighet, inflytande, familj och administrativa rättigheter.

Barn har rätt att skyddas mot diskriminering, att få sitt bästa prioriterat, att utvecklas och nå sin fulla potential, rätt till ett namn, sin identitet, att ha en nära och personlig relation till sin eller sina föräldrar och sin familj. Barn har rätt till information, till delaktighet och inflytande, att bilda föreningar och ha fredliga sammankomster, rätt till lek, vila, fritid, rekreation och att delta i det kulturella och konstnärliga livet och rätt till ett privatliv. Barn har rätt att skyddas från alkohol, narkotika och andra farliga ämnen, skyddas från våld och övergrepp och att skyddas från olovligt bortförande och ett antal rättigheter till.

Att konventionen och rättigheterna är odelbara innebär att dom alla är lika viktiga och att vi inte kan separera rättigheterna från varandra. Rättigheterna hänger ihop, är varandras förutsättningar och bildar en helhet.

Barnsynen som konventionen förmedlar kommer till uttryck i artiklarna 2, 3, 6 och 12. I korthet handlar det om icke-diskriminering, barnets bästa, liv och utveckling samt inflytande och delaktighet. De har kommit att kallas för huvudprinciper, grundartiklar, grundprinciper eller portalparagrafer. Men de är inte viktigare än några andra artiklar, däremot ska alla andra artiklar läsas genom dessa fyra. Dom ger oss en slags tolkningsgrund för att arbeta vidare. 

Det är i princip helt omöjligt att hålla alla 54 artiklarna och dom 3 tilläggsprotokollen med sina artiklar i huvudet exakt samtidigt hela tiden. Därför kan en start vara att ha koll på vilka artiklar som berör dig och ditt ansvarsområde allra mest. 

Barnkonventionens historia 

När FN:s generalförsamling den 20 november 1989 enhälligt röstade ja till barnkonventionen hade det tagit tio år att skriva fram den. Hela poängen med arbetsprocessen var att alla länderna skulle vara överens. Om det inte fanns konsensus kring alla artiklar och formuleringar skulle det inte bli något dokument. En kan därför säga att barnkonventionen å ena sidan är ett väldigt skarpt dokument som nästan hela världen enats om och står bakom. Å andra sidan har kompromisserna gjort att det är vaga formuleringar, ett hopkok av idéer om barn och vad rättigheter handlar om och det gör också att länderna kan tolka texten lite olika. 

Oavsett är ändå konventionen om barnets rättigheter den mest spridda konventionen som flest länder anslutit sig till. Inget annat dokument för mänskliga rättigheter har nått så långt.

I arbetet med att ta fram barnkonventionen kom civilsamhället att spela en viktig roll som pådrivare och lobbyister. Vill du läsa mer om civilsamhällets påverkansarbete under 1980-talet tycker jag du ska läsa Simone Ek’s bok Självklart Barnets rättigheter. Om frivilligorganisationernas roll i tillkomsten av Barnkonventionen. Du får till exempel veta med om ärtsoppan och punchen som hade enormt stor betydelse för att barnkonventionen blev den, den blev. 

Annars tycker jag det är vitsigt att belysa, och intressant att notera att konventionen är ett dokument framtaget av vuxna men som ska gälla för barn. Inga barn har varit med i processen, i formuleringarna eller i vilka rättigheter som anses va viktiga för barn. Det påverkar givetvis innehållet! 

Fråga gärna barn i din närhet, om dom skulle skriva en konvention idag tillsammans. Hur hade den sett ut då, vilka artiklar hade dom formulerat?

Vi pratade lite om barnkonventionens historia i ett av dom tidiga avsnitten av Barnrättssnack.

Vad betyder det att barnkonventionen är lag i sverige?

Eftersom vi inte brukar göra konventioner till lagar vet ingen exakt vad det på sikt innebär att barnkonventionen nu är lag. Skillnaden kan bli stor eller liten. Resultatet beror bland annat på vilket tolkningsstöd som kommer att finnas, hur vi fortsätter transformera lagar, om vi vuxna lär oss mer om rättigheterna, tar rättigheterna och barn på allvar, förändrar våra strukturer och exempelvis fördelar resurserna utifrån ett barnrättsperspektiv, om barn kommer att få möjlighet till ansvarsutkrävande och upprättelse när rättigheterna kränks och såklart om barn får lära sig om sina rättigheter. 

En sak är säker: Om vi vuxna fortsätter att göra som vi alltid har gjort kommer inte barnkonventionen som lag att få den effekt för barn som många velat och hoppats på.

Vad det innebär på lång sikt kan ingen svara exakt på men idag vet vi att lagen om barnkonventionen:

Men vi vet också att barnkonventionen som lag inte innebär:

Lagen om barnkonventionen 

Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, det är så barnkonventionslagen faktiskt heter. Och såhär ser lagen ut:

1§   Artiklarna 1-42 i Förenta nationernas konvention den 20 november 1989 om barnets rättigheter ska i originaltexternas lydelse gälla som svensk lag. Konventionens engelska och franska originaltexter finns tillsammans med en svensk översättning intagna som en bilaga till denna lag.

Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter

Det är alltså artiklarna 1-42 i barnkonventionen som är lag, inte alla 54 artiklar eller dom 3 tilläggsprotokollen med sina artiklar. Artiklarna 1-42 brukar beskrivas som sakartiklar, som uttrycker dom rättigheter barn har. Och artiklarna 43-54 brukar beskrivas som administrativa rättigheter som bland annat tar upp hur länderna tillträder konventionen och hur efterlevnaden ska följas upp. 

Det är problematiskt att inte alla artiklarna är lag, särskilt när Sverige ännu inte ratificerat det tredje tilläggsprotokollet som ju ger barn rätt att klaga när rättigheterna kränks. Vad är liksom rättigheterna värda om jag inte kan klaga när dom kränks, eller få upprättelse när nåt gått fel?

Lära mer om barnkonventionen?

Det finns hur mycket info som helst om barnkonventionen egentligen, men här kommer några tips om du vill lära mer. 

Min bok om barnkonventionen i förskolan konkretiserar arbetet i förskolans värld. Och den innehåller diskussionsfrågor och övningar för både vuxna och barn. Jag har också skrivit en bok om barnkonventionen för socialtjänste. Du hittar böckerna här. 

Podden Barnrätttssnack har gått igenom dom flesta av konventionens artiklar och förklarar vad dom handlar om. Likaså finns det en massa avsnitt där olika organisationer och verksamheter beskriver hur dom arbetar med barnkonventionen. 

Du kan såklart också alltid boka en föreläsning eller utbildning med mig, om hur ni kan omvandla konventionens ord till praktisk verkstad i det ni gör. Bara att höra av dig!

Den 11 juni är det internationella lekdagen! FN har utlyst den Internationella lekdagen, den första nånsin.

Den internationella lekdagen 2024 är en dag för att utbilda och medvetandegöra om lekens kraft, om vikten av att bevara, främja och prioritera leken. Både för vuxna och barn. 

Lek är en rättighet som vuxna tenderar att förminska och tänka att det enbart hör till barndomen. Tyvärr. Leken är viktig även för vuxna. Men i den här artikeln fokuserar vi på vuxnas skyldighet att tillgodose barnets rätt till lek. 

Vad är lek? 

Men vi kanske ska börja i vad lek är.

Det finns inte en definition av lek, det finns många. I västvärlden idag ser vi leken som nåt som barn gör, och att den är viktig för barnets lärande och utveckling. Vi kan däremot världen enas om att lek är en rättighet i sig själv, eftersom lek står med i FN:s konvention om barnets rättigheter, i artikel 31.

FN;s kommitté för barnets rättigheter beskriver att lek omfattar alla beteenden, aktiviteter eller processer som skapas och kontrolleras av barnen själva. Lek kan ske överallt och när som helst. Komponenterna i leken är nöje, ovisshet, utmaning, flexibilitet och icke-produktivitet.

Lek kan vara fysisk med den egna kroppen, med saker och föremål, det kan handla om sociala lekar och att leka tillsammans och imitera, det kan vara låtsaslekar eller regellekar.

Lek kan beskrivas som en spontan, frivillig och lustfylld, aktivitet som engagerar barnet. Det är något roligt, viktigt i stunden som inte är styrt eller reglerat av ett mål eller av vuxna och leken främjar dessutom barnets utveckling och hälsa. Processen i leken är det viktiga, och inte målet med leken. Och barnets lek påverkas av omgivningen. Och i leken kan omgivningen inkluderas och formas i den. 

Lek är också ett sätt att hitta nya lösningar, en plats, tillstånd eller känsla där en kan utforska, fantisera, vara kreativ och på en trygg plats kunna både lyckas och misslyckas. Leken är förlåtande och möjliggör samarbete, möjlighet och tillit. Leken kan vara eperminetll och upprepande. 

Lek är en rättighet i sig själv och behöver inte uppfylla andra mål eller skapandeprocesser för att vara viktig eller nyttig. Den är inte heller obligatorisk.

Vad är fri lek?

När vi pratar om barns lek så skiljer vi ofta på begreppet lek och fri lek. Där en brukar beskriva den fria leken som barnens egen lek. Där bestämmer barnen vad och hur leken går till och det finns inget givet rätt eller fel. 

Leken i exempelvis en förskola eller på fritids är ofta präglat av de regler och förutsättningar som finns där. Vuxna kan styra leken på olika sätt, det kan handla om tiden, platsen, verktyg eller att barnen exempelvis ska leka lugnt, tyst eller fint. Den fria leken har inte har samma ramar.

Även om den fria leken drivs av barnen själva så betyder inte det att vuxna inte kan vara med eller närvarande. I dom yngre barnens lek kan den vuxna behöva vara med och stötta, kanske hjälpa med lekidéer eller stötta ett barn att hitta leksignalerna och kommunicera tillsammmans i leken. Det viktiga är dock att vuxna följer barnens regler i stunden, att inte ta över eller styra in leken på nåt barnen inte vill.

Betydelsen av leken

Vi har lätt att tänka på leken som en slags nyttogrej, det vill säga att leken är bra för att den leder till så många positiva aspekter för barnet. Och det är såklart en av anledningarna till att FN nu utlyst den internationella lekdagen 2024 till den 11 juni.

Forskning har exempelvis visat att barnets lek har betydelse för kreativitet, språk, fysisk, kognitiv och social utveckling. Exempelvis skriver FN:s barnrättskommitté att leken är: 

Lek och rekreation är grundläggande för barns hälsa och välbefinnande. De främjar utvecklingen av kreativitet, fantasi och självförtroende, liksom av styrka och färdigheter på de fysiska, sociala, kognitiva och emotionella områdena. De bidrar till alla aspekter av lärande och de är en form av deltagande i vardagslivet som har ett inneboende egenvärde för barnet genom den glädje och det nöje de ger. Forskningsrön visar att lek även är centralt för barns spontana drift att utvecklas, och att det spelar en betydelsefull roll för hjärnans utveckling, särskilt tidigt i barnets liv. Lek och rekreation förbättrar barns förmåga att förhandla, att återfå sin emotionella balans, lösa konflikter och fatta beslut. I lek och rekreation lär sig barn genom att göra. De utforskar och erfar världen som omger dem, de experimenterar med nya idéer, roller och erfarenheter, och genom att göra det lär de sig att förstå och konstruera sin sociala position i världen.

FN:s kommitté för barnets rättigheter

Så, egentligen är det kanske inte så konstigt att FN nu utlyst internationella lekdagen 2024!

Lekens lärande funktion - vad lär sig barn av att leka?

Det finns nästan en oändlig stor mängd saker barn lär sig av att leka. Det brukar pratas om att barn utvecklar sina känslomässiga, kreativa, sociala fysiska och kognitiv förmågor i leken. Och här kommer en lång lista på ett gäng av dom sakerna. 

Lekens läkande kraft

Det finns forskning som visar att om barnet och barnets vuxna leker en stund varje dag tillsammans så minskar mängden bruk och konflikter. Det behöver inte vara långa stunder, det kan räcka med en kvart tillsammans för att ställa relationen mellan barnet och den vuxne. 

Leken kan också vara hoppet. Om det vi vill att stunden, världen eller platsen ska vara. Det kan vara drömmen om något annat. Lek är läkande.

Det finns lekterapi på sjukhus där barn får möjlighet att leka, tänka på något annat och samtidigt närma sig det som kan kännas obehagligt när en är på sjukhus. Lekterapin kan också vara en plats och ge utrymme att bearbeta traumatiska upplevelser och få en paus eller andrum i sorgen.

Idag upprättas exempelvis barnvänliga platser mycket tidigt i en konflikt eller katastrof. Det blir en plats där barn får möjlighet till en paus, att få leka och att få hitta en slags vardag igen. Leken och skrattet är psykosocialt stöd för barn i svåra situationer. 

I ett avsnitt av podden Barnrättssnack pratar vi just om lekens och skrattets läkande kraft. Du kan lyssna på det här.

Förutsättningar för lek

Sedan 1 januari 2020 är FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen lag i Sverige. Det betyder att barn har en lagstadgad rätt till lek. Och det är vi vuxna som har skyldighet att se till att barn får tillgång till och kan använda sig av den rättigheten. En del i det handlar om att skapa förutsättningar för lek. Vad det innebär beror på vem du är. Är du förälder, förskollärare, baskettränare, läkare, landskapsarkitekt, chef för ett kulturcenter eller politiker så behöver du göra olika grejer. Men ett ansvar har du, oavsett. 

FN har uttryckt att

Det brukar sägas att dom främsta faktorerna för att skapa förutsättningar för lek är tid och plats. Och kanske också ett okejande för lek.

Barnrättskommitténs medskick kring förutsättningar för lek

FN:s barnrättskommitté listar ytterligare ett gäng förutsättningar för artikel 31. Då är det ju inte enbart kopplat till leken, utan även till rekreation, vila, fritid, kultur och konst. Men dom hänger ju ihop. Förutsättningarna för artikel 31 är: 

Sen tänker jag också att vi som vuxna kan skapa förutsättningar genom hur vi är tillsammans med barnen. Det handlar exempelvis om att visa att leken är viktig men också att det är en trygg och säker plats där en känner sig välkommen och får va med. 

Barnsynen, en förutsättning för att möjliggöra lek

Leken förlöjligas, det är nåt som barn håller på med och inte vuxna. Och vi tenderar att sätta ett slags motsatsförhållande mellan lek och arbete. Leken är det barnet gör och arbete är det vuxna gör, som en motsats till varandra. 

The opposite of play is not work, it’s depression

Brian Sutton-Smith

Vi har också lärt barn att i leken lär en sig inte saker, det gör en i skolan. Leken är nåt en ”bara gör”. Det är ett tidsfördriv. Men. Om du frågar ett barn vad hen vill göra, så kommer ofta svaret Leka. För barn är det lek i sig som är viktigt.

Leken är lustdriven. Vi vuxna har på många olika sätt sagt och visat att leken är viktig, den finns med i allt från riktlinjer, styrdokument till mål.  Kanske för att vi ser att barn lär sig saker. Men det finns en risk att vi endast ser leken som något barn behöver för att utvecklas och lära sig och inte utifrån att det är en rättighet i sig. Vi riskerar att fokusera på lärandet och se leken som ett medel för att barn ska lära sig saker, att exempelvis lärandet ska bli kul genom leken. 

Om vi istället fokuserar på att det är en rättighet tydliggörs vårt ansvar som vuxna att möjliggöra för varje barn att få plats i leken utifrån sina fortsättningar, intressen och förmågor. Det blir också ett krav, istället för enbart ”viktigt”, att skapa tid, ro och rum för barnens lekar, experimenterande och upplevelser. Med ett rättighetsperspektiv ger vi leken den plats och det utrymme som den ska ha.

Men det är också viktigt att ha med oss tankar om barnsyn, eller vår egen tolkning i vad vi tänker är en bra, utvecklande, viktig eller rolig lek. Mitt eget perspektiv speglas i vad jag tänker om barnets lek. Hur leken beskrivs eller porträtteras i mitt arbete, i målen, styrdokumenten eller i konsten speglar en syn på barn och barndomen. Och det i sin tur påverkar om eller hur jag tänker om min skyldighet som vuxen att tillgodose rätten till lek. 

Vad gör du på internationella lekdagen 2024?

Lek handlar inte bara om att göra nåt att leka en grej, det är faktiskt också ett sätt att göra saker och ting på. Ett slags tillstånd. Att vara lekfull. Det kan vara ett sätt att tänka, känna och agera. Det kan vara att möjliggöra för lust, kreativitet och utforskandet. 

Vi vuxna skulle må väldigt mycket bättre av att ta med oss ett lekfullt sinne och att leka mer. Den spontana lekfullheten vi hade som barn, tenderar att försvinna med åldern. Vi som vuxna ser gärna leken som nåt barnsligt, löjligt eller slöseri med tid. Tid är ju pengar och vi har ju vuxna åtaganden.  

Men. Leken hjälper oss i lusten, i empatin, motståndskraft mot stress och ett sätt att navigera i vår värld. Leken rustar oss för oförutsägbarhet och förändringar. Leken är viktig för oss vuxna också. 

Så. Imorgon på internationella lekdagen 2024 fundera på:

Men framförallt lek!

Snackas eller leka vidare?

Det finns såklart hur mycket som helst att säga om leken och lek som rättighet. Eller om hur viktigt det är att också ha roligt i arbetet med barnets rättigheter. Hör av dig om du vill prata mer om det! Eller lyssna på avsnitt 96 av Barnrättssnack.

”Skolan ska inte vara där du fick ditt trauma. Skolan ska va där du lär dig, där du skaffar nya vänner, där du lär dig bli social. Men ibland det är så, härifrån fick jag mitt trauma. Det blir inte rätt ju”

Det här och mycket mer berättade Min stora dags barn- och ungdomsråd på Riksföreningen för skolsköterskors jubileumskongress i förra veckan. 

Min stora dags barn- och ungdomsråd är ett gäng barn och unga som vill hjälpa andra barn genom att få vuxna att fatta hur det är att va barn och ung idag. Det är också ett råd som på olika sätt jobbar med frågor som gör Min stora dag till en bättre organisation. 

Ett magiskt gäng! Du kan läsa mer om dom här. 

”Alla som inte har en sjukdom eller diagnos måste fatta att inte orka är inte att man är lat”

Hur är det att gå i skolan och samtidigt ha en livspåverkande sjukdom eller diagnos?

Utifrån sina samlade erfarenheter har barn- och ungdomsrådet under flera träffar jobbat kring temat att gå i skolan och samtidigt ha en livspåverkande sjukdom eller diagnos. Det har handlat om att från bemötande, positiva och negativa erfarenheter till förändringar dom vill se. Listan på medskick och önskan om förändringar är låååång. Och det i sig säger ju nånting om hur det är att vara barn eller ung i skolan idag, när du också har en sjukdom eller diagnos som påverkar livet. 

"När det gäller min sjukdom så många har svårt att förstå att jag har ett annat heltidsjobb i huvudet. Det handlar om att överleva varje dag"

Min stora dags barn- och ungdomsråd har erfarenheter av att vuxna i skolan hotar med avstängningar och socanmälningar, att en inte ska få följa med på utflykter eller klassresor och att vuxna dömer elever orättvist. Ett stort problem är också att alla vuxna i skolan inte har koll på anpassningar, vilket gör att barnet självt blir ansvarig att säga till. Och det i sig skapar både ångest, stress och kan göra en ledsen. 

Här kommer en del av alla dom saker som barn- och ungdomsrådet önskar att du som vuxen i skolan jobbar med, för att möjliggöra för varje barn att få sin rätt till en kvalitativ skolgång tillgodosedd. Och det här gäller oavsett om du är lärare, kurator, rektor eller skolsköterska eller annan viktig person i skolan.

”Min lärare sa bara gå och sätt dig. Han sa det högt, strängt. Och sen när jag kände mig bättre fick jag inte va med. Och så fick jag dåliga betyg för jag inte kunde va med”.

Vilka fysiska eller lokalmässiga anpassningar vill barn- och ungdomsrådet se?

"Men hos oss va det jättesträngt. Du ska ha pratat i förhand om att du ska behöva vilorummet. Men du kan inte gå in bara för att säga till att nu behöver jag”

Anpassningar i skolan. En bild som föreställer den fysiska miljön i skolan när den är som sämst.

Bilden föreställer den fysiska miljön i skolan när den är som allra allra sämst.

Vilka anpassningar kring betyg och prestationer i skolan vill barn- och ungdomsrådet se?

”Lektionerna va så långa, jag fick inte gå ut eller så fick jag inte komma in igen. Så det gjorde ju att jag inte gick till skolan, hela min uppväxt. Mest i högstadiet. Då får man frånvaro”

”Det går att anpassa tempot i skolan men det går inte att pausa diabetes”

”Genomgångar är typ det värsta som finns, jag brukar aldrig lyssna. Jag vet inte och läraren vill inte förklara för mig, dom förklarar inte för mig”

Anpassningar i skolan. Andra anpassningar som Min stora dags barn och ungdomsråd vill se i en skola

Bilden föreställer en mindmap på olika anpassningar som barn- och ungdomsrådet vill att skolor ordnar.

Vilka andra anpassningar vill barn- och ungdomsrådet se?

”Om jag är stressad arg eller ledsen så säger jag till läraren att jag behöver gå på toa. Men jag går ju inte in där om jag inte behöver”

Såhär önskar barn- och ungdomsrådet att vuxna va och mötte barn och unga med en livspåverkande sjukdom eller diagnos: 

”Det står ju skrivet nånstans men dom har inte kollat upp det. Jag har ju autism och har inte så lätt att säga ifrån. Det finns att dom ska, men dom gör det inte”

Det här vill barn- och ungdomsrådet att du som vuxen förstår 

”Jag är inte sur eller arg, jag är bara trött på grund av smärtan” 

Mer tips och tankar?

Vill du läsa mer om Min stora dags barn- och ungdomsråd och deras arbete på Min stora dags webb här Där hittar du till exempel rådets tips till en kompis, Glada John och Arga Lisa och mycket mer!

Vi fick äran att samtala med Min stora dags- barn och ungdomsråd i podden Barnrättssnack för länge sen. Du kan lyssna på avsnitt 60 här.

Vill du snacka om hur en kan jobba med ett barn- och ungdomsråd? Eller vill ha tips på hur du kan starta ett? Jag pratar såklart väldigt gärna om det! Hör av dig, här exempelvis

Barnperspektiv, barnets perspektiv och barnrättsperspektiv är alla viktiga för arbetet med och för barn. Men har vi koll på skillnaden? 

Barnets perspektiv brukar beskrivas som det som kommer från barnet själv, barnets röst eller det som visar sig för barnet. 

Det handlar om barnets eller barns egna perspektiv, det som barn förmedlar och uttrycker på olika sätt. Och för att vi som vuxna ska kunna veta barnets perspektiv måste vi ju fråga barnet. Även om vi vuxna tror oss kunna gissa oss till vad barn tycker, tänker, känner eller vill så är det faktiskt bara barnet själv som vet. 

Men det är inte helt enkelt heller. Vi vuxna måste ständigt vara medvetna om vår maktposition som vuxna och framförallt våra idéer och föreställningar om barn och barns kompetens. Dom delarna är nämligen avgörande för hur och vad vi uppfattar att barnet förmedlar. Min egna förståelse påverkar hur jag lyssnar på barn. 

Men det är också så att min egen föreställning om barn påverkar om jag över huvudtaget kommer att fråga barn, eller skapa förutsättningar för barn själva att uttrycka sin egen röst. Min egen syn på barn, min barnsyn, påverkar med andra ord både om jag kommer möjliggöra för barnet att uttrycka sin röst och om jag lyssnar på det barnet förmedlar och hur jag tolkar och tar till mig det som barnet berättar.

Barnets perspektiv är just barnets. 

Barnperspektiv, barnrättsperspektiv och barnets perspektiv hänger ändå ihop.

Och om vi ska föra ihop och kanske komplicera det hela, så hänger begreppen ju ihop. Barnets perspektiv är en del av barnrättsperspektivet. En kan inte säga att vi jobbar eller utifrån från ett barnrättsperspektiv utan barnets röst. Och barnperspektivet behöver vi för att förstå barnens situation för att kunna möjliggöra för barnets eget perspektiv att ta plats. 

Barnets perspektiv, barnperspektiv och barnrättsperspektiv behövs alla för att vi ska kunna skapa ett bra och socialt hållbart samhälle. 

4 frågor att diskutera, om barnets perspektiv hos er!

Vi behöver alla fundera på hur barnets perspektiv kommer till uttryck där vi är. Vad innebär det för oss? Därför hoppas jag att du och kollegorna diskuterar vad det betyder för er verksamhet: 

Lyssna på eller läsa grejer om barnets perspektiv?

I podden Barnrättssnack lyfter vi många gånger barnets perspektiv, utifrån att vi har barn själva som gäster. Här hittar du några av dom avsnitten:

Jag har också skrivit om barnets eget perspektiv i mina böcker, dom hittar du här. Och såklart, vill du prata med mig om det går det givetvis toppen! Skriv nåt på den här sidan så hör jag av mig.

Barnperspektiv, barnets perspektiv och barnrättsperspektiv är alla viktiga för arbetet med och för barn. Men har vi koll på skillnaden? 

Barnrättsperspektiv brukar beskrivas som barnkonventionens perspektiv på en situation eller på barn. Det handlar om att börja i eller utgå från dom rättigheter barn har och agera i enlighet med dom skyldigheter vi har som vuxna.

 

Vad innebär ett barnrättsperspektiv? 

Barnrättsperspektiv är det nyaste av dom tre perspektiv-begreppen. Och det har sin koppling till konventionen i sig. Det kräver en syn på barnet som innehavare av rättigheter och ett aktivt förhållningssätt och agerande från vuxnas sida. 

Det finns ingen enhetlig definition av ett barnrättsperspektiv, utan även det börjar användas på lite olika sätt. Eller att det blir så övergripande att en liksom inte vet vad det egentligen handlar om.  I min värld innebär det alltid att vi börjar i rättigheterna, tittar på dom kraven som rättigheterna ställer på oss och planerar, genomför och utvärderar utifrån rättigheterna. Inte att vi gör som vi alltid gjort och sen ser hur det hänger ihop med barnkonventionen, eller att vi säger att det vi gör baseras på barnkonventionen. Jag menar att barnrättsperspektivet kräver mer än så. 

FN:s kommitté för barnets rättigheter har en sjukt lång definition (en halv A4). Men kommittén tar upp ett gäng artiklar det inbegriper och uttrycker samtidigt att det handlar om att respektera, skydda och uppfylla alla rättigheter i konventionen. Dom uttrycker det såhär bland annat: 

”Ett barnrättsbaserat synsätt är ett som främjar förverkligandet av rättigheterna för alla barn som de fastställs i konventionen genom att utveckla skyldighetsinnehavarnas kapacitet att uppfylla sina skyldigheter att respektera, skydda och uppfylla rättigheter (artikel 4) och rättighetsinnehavarnas kapacitet att göra gällande sina rättigheter” 

Barnrättskommittén uttrycker också att vi måste komma bort som synen på barn som objekt som behöver skyddas, barn är rättighetsinnehavare och det handlar om en helhetssyn på barnet rättigheter. 

I den nationella strategin för barnets rättigheter, från 2010, beskrivs det som att säkerställa barnets rättigheter i åtgärder eller vid beslut som rör barn. Och Barnrättighetsutredningen beskriver att det kräver ett aktivt förhållningssätt och att inte se barnet enbart som mottagare av insatser och stöd. Barnrättighetsutredningen uttrycker:

”Det kräver att varje barn erkänns, respekteras och skyddas som rättighetsbärare med en individuell personlighet, egna behov och intressen samt personlig integritet" 

Barnrättsperspektivet är med andra ord mer objektivt än barnperspektivet som många gånger är subjektivt. Barnrättsperspektivet grundar sig i rättigheter och inte en personlig åsikt, värdegrund eller ideologi. Varje barns rättigheter är i fokus. Det är med andra ord barnrättsperspektivet vi ska använda oss av när vi vill följa rättsliga regleringar och tillgodose barnets rättigheter. Det är först då det blir verkligt för barnet.

4 frågor att diskutera, om barnrättsperspektivet hos er!

Vi behöver alla fundera på hur barnrättsperspektivet kommer till uttryck där vi är. Vad innebär det för oss? Därför hoppas jag att du och kollegorna diskuterar vad det betyder för er verksamhet: 

Läsa eller lyssna på grejer om barnrättsperspektiv?

I ett av dom tidiga avsnitten av podden Barnrättssnack pratade vi om dom olika perspektiven. Du kan lyssna på avsnitt 4 Barnrättsperspektiv och tråkiga saker barn gör här Men vi pratar ju ständigt om barnrättsperspektivet, några avsnitt där vi pratar om vad barnrättsperspektiv kan va är:

Jag har också skrivit om begreppet i mina böcker, dom hittar du här. Och såklart, vill du prata med mig om det hela går det givetvis toppen! Skriv nåt på den här sidan så hör jag av mig.

Följ
Nyhetsbrev
Få tips och trix på hur du kan arbeta med barnkonventionen. 

Copyright © Alla rättigheter förbehållna

crossmenu