Högsta domstolen beviljar diskrimineringsersättning till ett barn

Ett barn som inte fått tillräckligt stöd i skolan, det kan va diskriminering enligt Högsta domstolen.

Under sommaren 2024 visade Högsta domstolen hur viktigt det är med särskilt stöd i skolan. Högsta domstolen beslutade att en kommunal skola ska betala 20 000 kr i diskrimineringsersättning till en elev som inte fått tillräckligt stöd i skolan. Genom det, så ändrades hovrättens tidigare beslut och visar hur viktigt det är för skolor att möjliggöra särskild stöd för att varje barn ska få sin rätt till utbildning tillgodosedd.

I den här artikeln kan du läsa om Högsta Domstolens resonemang och beslut.

Bakgrunden

Målet handlar om ett barn som inte fått det stöd hen behövde för att va i och klara skolan.

Barnet gick i en kommunal grundskola från höstterminen 2014 till våren 2018. Barnet har haft svårigheter i skolan, gällande koncentration och socialt sampel. Den större delen av skoltiden har barnet klarat kunskapskraven och det har inte bedömts att hen har inlärningssvårigheter. Under våren 2017 så ökade barnets skolfrånvaro på ett sätt som gjorde att det kunde va en risk att barnet framöver inte skulle kunna nå kunskapsmålen. Därefter va frånvaron hög fram till det att barnet (då i årskurs fyra) slutade gå till skolan i april 2018.

Barnet har haft kontakt med sjukvården sen 2014 och det har gjorts ett antal olika utredningar och flera diagnoser har diskuterats. Sen åtminstone 2015 har skolan vidtagit åtgärder för att det ska bli bättre för barnet i skolan. Skolan har till exempel ordnat särskild placering i klassrummet, hörselkåpor, regelbundna uppföljningssamtal samt möten med elevhälsoteamet. 

I maj 2017 fick rektorn info om barnets frånvaro och rektorn och barnets förälder hade då ett möte. Ungefär samtidigt påbörjade skolan en utredning om särskild stöd. I oktober 2017 va skolan klar med två utredningar, den skolsociala utredningen och utredningen som särskilt stöd. Skolan kom fram till att barnet behövde särskilt stöd och i februari 2018 togs ett åtgärdsprogram fram. 

Skolinspektionen gjorde under samma år en granskning av åtgärderna och kom fram till att skolan inte gjort tillräckliga insatser för att tillgodose barnets stödinsatser och utbildning enligt skolagen. I februari 2018 fick barnet diagnosen autism, vilket skolan informerades om i mars samma år. Skolinspektionen menade att skolan hade tagit alldeles för lång tid på sig att komma fram till att barnet hade behov av särskilt stöd och att det inte fanns ett åtgärdsprogram som innehöll särskilda stödåtgärder. 

Kommunen tycker menar att det inte alls har skett nån diskriminering, och för att få det särskilda stödet behövs en funktionsnedsättning. Kommunen menar att skolan kunde ju inte veta att barnet hade en funktionsnedsättning och har gjort tillräckligt både före och efter dom fick veta om barnets funktionsnedsättning.

Vad är diskriminering och bristande tillgänglighet i skolan?

Vi har ju Sverige en diskrimineringslag (2008:567) och hela poängen med lagen är att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter. Oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder (se 1 kap. 1 §). Diskrimineringslagen gäller både offentliga och privata verksamheter. 

Diskriminering är ett missgynnande som hänger ihop med nån av diskrimineringsgrunderna. Att nån missgynnas handlar om att nån har kommit i ett sämre läge eller inte fått ta del av en förbättring, en service eller förmån. Det kan va en faktiskt förlust eller ett obehag. Men poängen är att det blir en negativ effekt i relation till andra. Oavsett om det varit med avsikt eller inte.

Och när det gäller personer med funktionsnedsättning så är bristande tillgänglighet en diskrimineringsform. Men först en definition (från Socialstyrelsen) av just funktionsnedsättning: 

”Med funktionsnedsättning menas nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. En En funktionsnedsättning kan uppstå till följd av sjukdom eller annat tillstånd eller till följd av en medfödd eller förvärvad skada. Sådana sjukdomar, tillstånd eller skador kan vara av bestående eller av övergående natur.

Det finns olika former av diskriminering (exempelvis direkt och indirekt). Men det gemensamma är att att en person missgynnas på grund av nån av diskrimineringsgrunderna (kön, ålder, trosuppfattning osv osv). Och som sagt, när det handlar om personer med funktionsnedsättning är bristande tillgänglighet en form av diskriminering. 

Bristande tillgänglighet handlar om att dom som är ansvariga för en verksamhet ska se till att göra olika (tillgänglighets)åtgärder så en person med funktionsnedsättning får samma möjligheter eller hamnar i en jämförbar situation som personer utan funktionsnedsättning. Sen exakt hur omfattande dom här åtgärderna ska va beror på ett gäng omständigheter. Exempelvis ekonomiska och pratiska förutsättningar, omfattningen och hur länge personen har kontakt med verksamheten. Men poängen är att en ska göra saker så personen med funktionsnedsättning hamnar i en jämförbar situation som personer utan funktionsnedsättning. 

Så grejen är att personen som har en funktionsnedsättning ska kunna få ta del av verksamheten, inte att det måste ske på exakt samma sätt. Och kraven på åtgärderna blir högre ju mer betydelsefullt (objektivt och inte personligt) det är att personen får ta del av verksamheten. 

Och allt det här gäller då såklart också inom skolan (det finns vissa undantag inom varor, tjänster och bostäder). Högsta domstolen uttrycker att skolan har en central betydelse för barnets utveckling och liv:

Diskrimineringslagen säger också att den som bryter mot diskrimineringslagen ska betala diskrimineringsersättning till den person som kräkts av överträdelser från lagen. Med andra ord, om skolan brutit mot diskrimineringslagen ska skolan (kommunen) betala ersättning till barn. 

Diskriminering och bristande tillgänglighet i det aktuella målet

Högsta domstolens domar ska ju va vägledande, eller prejudicerande som det också heter, och i den här domen beskriver domstolen förfaranden vid diskriminering.

En viktig aspekt som lyfts är att det inte är diagnosen som är det viktiga, utan det handlar om det finns en funktionsnedsättning. Högsta domstolen menar att det inte kan va själva tidpunkten då nån lyckats fastställa en diagnos som är poängen, utan om personen tillhör den skyddade gruppen eller inte. Tillgängligheten behöver ju personen ha både före och efter tiden för en eventuell diagnos. Så tidpunkten för diagnosen är inte viktig egentligen. Vidare uttrycker domstolen att det inte kan accepteras att en skola ska va passiv och invänta info om en persons funktionsnedsättning.

Vad behöver en skola göra då?

Högsta domstolen hänvisar till tredje kapitlet i skollagen där det står att om det på nåt sätt kommer fram att en elev riskerar att inte uppfylla betygskriterierna eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas, så ska eleven skyndsamt få stöd i form av extra anpassningar inom den ordinarie undervisningen. (Här kan du läsa skollagens tredje kapitel)

Om det visar sig att det fortfarande finns risker att barnet inte kommer uppfylla kriterierna även fast hen fått extra anpassningar eller att anpassningarna inte är tillräckliga, så ska det anmälas till rektorn. Om barnet visar andra svårigheter i skolan så ska rektorn se till att skyndsamt utreda barnets behov av särskilt stöd. Och om det visar sig att barnet är i behov av särskilt stöd, ska ett åtgärdsprogram tas fram som beskriver hur barnet ska få det stödet. 

Med andra ord, skolan ska va aktiva i att försöka hitta lösningar som funkar för barnet. 

Extra anpassningar eller särskilt stöd till eleven?

Det finns olika nivåer på stödet och när det ska fixas. Om skolan märker att det finns risk att barnet inte kommer nå upp till kraven så ska skolan snabbt sätta in extra anpassningar. 

Extra anpassningar är mindre former av stöd som kan va att hjälpa en elev att planera och strukturera pluggandet, kanske få extra tydliga instruktioner eller stöd för att påbörja. Men det kan också va ett få hjälp att fatta texter eller olika färdighetsträningar. Eller enstaka specialpedagogiska insatser, digital teknik eller anpassade programvaror under en kortare period. 

Om det trots dom extra anpassningarna inte funkar, eller om det finns andra svårtogheter för barnet så ska rektorn utreda barnets behov av särskilt stöd. Särskilt stöd handlar om mer omfattande stöd som exempelvis att va i en särskild undervisningsgrupp, enskild undervisning, anpassad studiegång eller en elevassistent. Det ska ses som mer ingripande och som inte en lärare kan göra inom ramen för den ordinarie undervisningen. För att specialpedagogiska insatser ska ses som särskild stöd behöver det va regelbundet över tid eller mer omfattande. 

Återigen, skollagen inte kräver att ett barn har en diagnos för att få extra anpassningar eller särskild stöd. 

Det är diskriminering att inte få sitt stöd

”Kommunen har, i egenskap av huvudman för skolan, utsatt barnet för diskriminering genom bristande tillgänglighet under perioden maj 2017 till och med den 3 april 2018”’

Högsta Domstolen menar att barnet har missgynnats eftersom skolan inte gjort dom åtgärder som dom ska enligt skolagen. Och därför har barnet inte kommit i en jämförbar situation i förhållande till barnen som inte har en funktionsnedsättning. Och det är också fel av skolan att det tagit så lång tid att utreda och komma fram till åtgärder för att hjälpa barnet. Därför ska barnet få skadestånd. 

Domstolens resonemang i det här fallet

• Barnet har ingått i gruppen personer med funktionsnedsättning och omfattats av diskrimineringslagens skydd under hela den aktuella tidsperioden. 
• Det spelar ingen roll om kommunen visste om barnet hade en funktionsnedsättning, diagnos eller inte. Eftersom skolan visste att barnet hade svårigheter är skolan skyldig att undersöka och hjälpa barnet. Skolan kan alltså inte skylla på att dom inte gjort tillräckligt bara för att de inte visste om  det fanns en diagnos eller funktionsnedsättning.
• Högsta domstolen håller med om den kritik som skolinspektionen förde fram, det är tydligt att skolan inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt skollagen. Det vill säga att skolan inte agerat tillräckligt snabbt med att starta en utredning, göra en analys av stödet som barnet behöver och tagit fram åtgärdsprogrammet med insatser i skägg tid. Skolan hade ju redan kommit fram till att barnets behövde stöd, men agerade ändå inte som dom borde gjort.  
• Förseningen av utredningen i sig (kring särskilt stöd), är inte diskriminering. Men skolan har misslyckats att ge barnets särskilt stöd, under ett halvår, som lett till att barnet inte kunnat va och funka i skolan. Och det har gjort att barnet missat mycket av sin utbildning. 
• Det har förekommit ett missgynnande när barnet inte fick det stöd som skollagen ger rätt till och det har lett till att barnet inte fått samma möjligheter som en person utan funktionsnedsättning. Barnet har diskriminerats. 
• Barnet har på grund av denna diskriminering rätt till ersättning. Skolan har inte avsiktligt försökt att diskriminera barnet, och det ska vägas in i bedömningen om beloppet för ersättningen. 
• För det här halvåret som barnet har diskriminerats ska kommunen (skolan) betala 20 000 kr plus ränta till barnet 

Med den här domen har Högsta domstolen gett ett viktigt klargörande för hur skolor ska arbeta för att förebygga diskriminering och möjliggöra för alla barn att få sin rätt till utbildning tillgodosedd, oavsett behov.

Barns egna tankar om anpassningar och stöd i skolan

Min stora dags barn- och ungdomsråd har själva mycket erfarenheter av när det funkar med anpassningar och särskilt stöd i skolan, men också när det inte funkar. Här kan du läsa en artikel om deras tankar och medskick till dig som vuxen.

Under pandemin intervjuade vi Min stora dags barn- och ungdomsråd i podden Barnrättssnack. Här kan du lyssna på det avsnittet.