Eglantyne Jebb, påverkan, Rädda barnen och lite aktivism

Att kämpa för barns rättigheter när en själv som kvinna inte ens hade rösträtt i sitt egna land. Det gjorde en historisk pionjär, Eglantyne Jebb. 

Det vi mest brukar prata om när det kommer till Eglantyne Jebb är två saker, dels att hon va kvinnan bakom den första deklarationen om barnets rättigheter som antogs av Nationernas förbund 1924, den som brukar kallas genevedeklarationen. Och det faktum att hon tillsammans med sin syster Dorothy (Buxton) startade Save the children fund, alltså Rädda Barnen. Hon blev en viktig aktör för en rörelse för barns rättigheter. 

Idag den 25 augusti är det hennes födelsedag.

Vem va Eglantyne Jebb?

Eglantyne Jebb växte upp på landsbygden i England. Hon föddes 1876 i en välbärgad familj. Hennes kristna tro var viktig och fick henna att vilja förändra människors livssituation. När hon va ungefär 20 år bestämde hon sig för att bli lärare, men hon hade svårt att nå barnen och hennes sköra hälsa gjorde att hon ganska snabbt slutade.

Istället jobbade hon på en välgörenhetsorganisation, där hon skrev en bok om människornas levnadsvillkor. I boken från 1906 kan en bland annat läsa:

"The wretchedness of the urban poor can no longer be taken for granted, or their circumstances be regarded as unalterable ... We have created them ourselves and are responsible for combating them"

Hon fortsatte engagemanget i välgörenhetsfrågor och reste till olika platser i Europa.  I samband med första världskriget vaknade en aktivistisk sida, hon började kampanja för barn. 

Som en del i kampanjandet, startade hon i maj 1919 tillsammans med sin syster Save the children fund. Och året startade hon i januari 1920 Save the children international union i Genéve. En global organisation. Hon sökte medel från inflytelserika personer, såsom påven Benedict XV och blev en viktig röst för barns levnadsvillkor. 

Hennes arbete va ett viktigt steg för att sätta barn på världens och politikens agenda. Och att det krävs pengar för att skapa strukturer för barn. 

Kampanjledaren Eglantyne Jebb

I efterdyningarna av första världskriget deltog hon i en demonstration i London, för att trycka på politiken att häva blockaden mot ”fiendeländerna”  Tyskland och Österrike. Hon blev arresterad för att hon delade ut bilder på svältande/döende barn. Hon fick böta £5.00 (vilket det sägs att domaren själv betalade för att han tyckte hennes syfte var så viktigt) 

Eglantyne Jebb va rädd att världskriget och all misär ett krig för med sig, att den allmänna och individuella moralen sjönk. Hon såg en rädsla i att civilisationens kollaps och att det i sin tur kan leda till att förstöra barnens moral och framtid. Därför va fokus barnen. 

Kampanjandet fortsatte och hon lyfte barnens villkor över världen. Genom detta möjliggjorde det att hjälpa barn med 30 nationaliteter. Hon lyckades nå inflytelserika kristna personer, ärkebiskopar och kristna ledare. Och påven va en stark påhejare av att hon skulle starta en internationell organisation som skulle värna alla barn i nöd. 

Pengarna hon samlade in, gjorde att organisationen kunde hjälpa många barn på olika ställen i Europa. Men arbetet i sig gjorde också att hon började inse att välgörenhet kan inte lösa saker självt. Det krävs mer: 

”Reforms are long overdue…We must therefore abolish, as far as possible, the child suffering which leads to abnormality and dereliction, and this we can achieve to a far greater degree than we can perhaps imagine”

Framtagande av deklarationen om barnets rättigheter

Det sägs att hon under molnig söndag i 1922 klättrade upp på berget Mount Saléve i utkanten av Geneve, och satte sig där på toppen med den vackra utsikten över staden och Nationernas förbunds byggnader och skrev ett utkast på ’charter for children’. Det som senare kom att bli den första deklarationen för barnets rättigheter. 

Jebb började formulera och utveckla sina tankar och menade att ett kraftfullt statement behövdes, för att inte glömma bort barnen. Därför startade Save the children interantional union en process för att ta fram ett utkast och till slut anta en 5-punktlista, en deklaration. I maj 1923 antog Save the children international union den här listan. Det va såklart inte bara hon själv som skrev dom här fem punkterna, fler va med. (Hon va till exempel mycket missnöjd över vissa formuleringar som Save the children ändrade, hon tyckte det blev svagare rättighetsformuleringar)

I ett brev till en av hennes vänner (Suzanne Ferrière på Röda korset) skrev hon: 

Det va alltså internationella rädda barnens 5-punktlista som hon menade också skulle antas av Nationernas Förbund. Hon fick själv inte tala i Nationernas Förbund, eftersom hon tillhörde en välgörenhetsorganisation och inte representerade en stat. Genom ett lobbyarbete med ländernas delegationer och lyckades övertala ett gäng personer med makt, såsom förre schweiziske presidenten, brittiska premiärminister att dom skulle lyfta och driva agendan. Hon lyckades också fixa översätta deklarationen till 39 olika språk. Och den 24 september 1924 antog Nationernas Förbund enhälligt den första deklarationen om barnets rättigheter. 

Deklarationen om barnets rättigheter, Genévedeklarationen

By the present Declaration of the Rights of the Child, commonly known as "Declaration of Geneva," men and women of all nations, recognizing that mankind owes to the Child the best that it has to give, declare and accept it as their duty that, beyond and above all considerations of race, nationality or creed: 

1. The child must be given the means requisite for its normal development, both materially and spiritually; 
2. The child that is hungry must be fed; the child that is sick must be nursed; the child that is backward must be helped; the delinquent child must be reclaimed; and the orphan and the waif must be sheltered and succored; 
3. The child must be the first to receive relief in times of distress; 
4. The child must be put in a position to earn a livelihood, and must be protected against every form of exploitation; 
5. The child must be brought up in the consciousness that its talents must be devoted to the service of fellow men. 

Här finns givetsvis utrymme att va kritisk, exempelvis genom att en deklaration inte kräver nåt av staterna eller att själva deklarationen eller liksom formuleringarna i sig inte gav barnen några rättigheter. Deklarationen handlar i stort om moral, en strävan för det internationella samfundet att främja långvarig fred för att tillgodose barns behov. (Janusz Korczak va faktiskt en av dom som va kritiska. Han menade att det va en ihopblanding av skyldigheter och rättigheter och att det är en vädjan om att vi ska va snälla). 

En kan också fundera på hur mysigt det är att ålägga barn skyldigheter eller kanske moraliska plikter, som punkt 5. En förväntan på att barn ska leva så det gagnar andra, att barn helt enkelt blir investeringar för framtidens samhällen. (Men ok, det här är ju rätt ofta så vi resonerar även idag, så vi har uppenbarligen inte lärt oss se barn som egna individer med rättigheter). 

Men Oavsett. Deklarationen var, menade Jebb, ett minimum för vad mänskligheten är skyldig barnen. Den lyfte fokus på barn. Och deklarationen gjorde det lättare för välgörenhetsorganisationer att bli erkända och hitta stöd för arbetet. Det va ett viktigt dokument och statement då! 

Barnets rättigheter kräver mer än välgörenhet

En väldigt viktig sak som Eglantyne Jebb tryckte på, va att det krävs strukturell förändring, att förändra för barn kan inte vila på välgörenhet. Det är allas ansvar, och länderna måste göra mer. Och hon pratade om alla barn, det ska inte spela nån roll var ett barn råkar födas. Alla barn borde ha samma rättigheter. 

Eglantyne Jebb dog redan vid 52 års ålder (1928). Hon var begravd i Genéve, på Saint Georges kyrkogård. Men har nu flyttats till Cimetière des rois (typ konungarnas kyrkogård). Och det fullbordades med en officiell ceremoni i februari i år. 

Det är i år, 2024, 100 år sen som Nationernas förbund antog den deklaration som Eglantyne Jebb initierade och till stora delar författade. 

Hon kämpade för barns rättigheter, när hon själv som kvinna inte ens hade rösträtt. Det är mäktigt.

Och källorna för den här artikeln kommer från min hjärna, International journal of childrens rights 2015, Mulley 2009, Museum of Cambridge och FN.

Om 100 år, när människor ser tillbaka på pionjärer för barnets rättigheter nu under vår tid - vilka tror du dom tänker på då?